Gå med i Sportfiskarna du också!

Om du inte redan är med så gå med i Sportfiskarna så medverkar du med att bidra med pengar som används till miljö och fiskevård. Medlemmar får tidningen Svenskt Fiske som från 2009 utkommer med 5 nr/år, rabatter i många redskapsbutiker, försäkring som gäller vid allt fiske och mycket mer. Just nu kör man en kampanj då man dessutom får fyra beten på köpet om man väljer att bli medlem.

Priset för ett medlemskap på ett år är 295kr för senior, 145kr för junior och 495kr för en familj.

I Sportfiskarnas webb butik finns det att köpa en del fina prylar där överskottet från försäljningen går till fiskevård i svenska vatten.

Ska vi satsa mer på vattenkraften?

Med jämna mellanrum kommer det fram förslag att vi skall satsa mer på vattenkraften. Vi vet att det finns de som mer än gärna vill riva upp beslutet om att bevara de skyddande älvarna vi har och ibland har någon politiker råkat säga vad han/hon tycker i frågan. Som tur är så har det då reagerats kraftigt bland folket ute i stugorna. För inte allt för länge sedan så lade centerpartisten och norrbottningen Stefan Tornberg fram en motion där han ansåg att man skulle se över möjligheterna att bygga ut våra nationalälvars biflöden. Det enda positiva i detta var att han hade vett att dra tillbaka sin motion då han insåg vilken reaktion det hela hade fått.

Därför tror jag numera att dessa insnöade asfalts hjärnor aktar sig noga ifrån att öppna käften för då vet de vad som väntar dom. Men detta betyder inte att dessa människor fortfarande existerar utan snarare att de har vett att hålla käften. Hotet mot en utbyggnad av vattenkraften finns och kommer således att göra i framtiden. Därför är det viktigt att de finns de som reagerar så fort ämnet dyker upp igen. Som tur är finns det idag en stor opinion emot en utbyggnad av vattenkraften vilket känns skönt att veta.

KAN MAN KALLA VATTENKRAFTEN FÖR EN MILJÖVÄNLIG ENERGIKÄLLA?

Något som är inne bland vattenkraftförespråkarna är att använda sig av fina termer som grön el eller miljövänlig energi. Det har också blivit mer populärt att bygga småskaliga vattenkraftverk i mindre vattendrag. För det första undrar jag om det finns något miljövänligt med att förstöra ett naturligt vattendrag? Själv ser jag inget som helst som främjar en bättre miljö i det hela. Sedan till de små vattendragen som många gånger fungerar som en väldigt viktig lokal för både stationär som vandrande fisk. En liten bäck kan både fungera som lekplats och barnkammare. Att stänga av eller förstöra ett sådant vatten för att värma upp ett par hushåll tycker jag inte är relevant för fem öre. Sedan får man inte heller glömma att växt och djurlivet runt omkring påverkas. Människorna som förespråkar sådant saknar enligt min mening kunskap om hur ett strömmande vattendrag ser ut och är troligtvis även inte ett dugg intresserad av detta heller. Det är således lätt att sitta i en storstad någonstans i landet och räkna ut hur mycket pengar vi skulle tjäna om vi gjorde si eller så.

MIN SYN I FRÅGAN

Vad det gäller min syn i frågan så är jag och har alltid varit en motståndare till allt som innebär att man våldför sig på naturen. Till detta hör definitivt vattenkraften. Förutom att den vackra naturen förstörs så tillkommer en rad dolda osynliga konsekvenser som rubbar balansen i ett helt ekosystem som inte bara innefattar det enskilda vattnet utan även en rad andra, i vissa fall även havet. För mig ter det sig lite märkligt att man en gång i tiden började bygga ut våra älvar men samtidigt ska man veta att det var andra tider då. Eftersom det var före min tid då denna förstörelse kom till så har jag svårt att uttala mig hur kunskapen och den allmänna situationen i landet såg ut då. Men däremot blir jag idag lika upprörd varje gång jag hör röster på att man skall bygga ut vattenkraften. Nu när vi dessutom kan titta tillbaka och se hur vattenkraftverken påverkat och förstört naturen runt omkring oss så är det obegripligt att man idag kan förespråka för en utbyggnad.

Nu är det ju så att vi måste få vår energi någonstans ifrån och där har vi ett problem då det inte finns någon energikälla som ur miljösynpunkt är bra. Vattenkraften har faktiskt en rad fördelar man inte kan bortse ifrån. Vattenkraft ger precis som vindkraft en näst intill utsläppsfri el som minimalt påverkar växthuseffekten. Dessutom ger den inget miljöfarligt avfall som vad fallet är med kärnkraften. Men jag anser att vi redan har utnyttjat våra älvar nog så mycket att det får räcka vid det här laget. Det är bara titta vilka stora ytor som blivit drabbade, men eftersom det oftast ligger i glesbygden och långt från våra stora städer där de flesta människorna bor så kanske det inte gör så mycket för de som inte själva vistas eller bor i dessa områden.

Men visst behövs vattenkraften till en del men idag tycker jag det finns bättre alternativ eller rättare sagt mindre dåliga att satsa på om det skulle behövas i framtiden. Jag tänker främst på vindkraften som inte ger lika stora sår i vår natur som vad vattenkraften gör.

ETT SKRÄCKEXEMPEL PÅ HUR DET KAN SE UT

Jag tänkte avslutningsvis berätta om vad jag fick uppleva för ett par år sedan då jag skulle prova fisket i en bäck som såg intressant ut. Efter att jag studerat lite kartor under vintern så fastnade jag för en bäck som gick mellan två sjöar. Anledningen till mitt intresse var att det var en rejäl höjdskillnad mellan sjöarna och att bäcken såg ut att ringla sig fint med lite större sel här och var. Dessutom fanns det en koppling med en av våra större älvar vilket gjorde den ännu mer spännande. Jag var på plats tillsammans med min far i mitten av juni då vattenståndet normalt borde varit perfekt men när vi kom till bäcken såg vi att det knappt fanns något vatten där. Endast i mitten rann det lite vatten men det var sannerligen inte mycket. En aning förbryllad lämnade vi stället, men vi åkte sedan förbi en mindre by i närheten för att kolla upp det vi hade på känn, och mycket riktigt fanns där en uppdämning och ett litet minivattenkraftverk. Förbannad och besviken åkte vi hemåt. Några månader senare läste jag i en av tidningarna att mannen som ägde kraftverket riskerade åtal för miljöbrott då han vid upprepade tillfällen hade brutit mot gällande regler vad det gäller vattenregleringen i sitt vattenkraftverk. Det kan tilläggas att det inte är första gången denna man varit i blåsväder och knappast den sista heller…

Bilderna säger väl allt, ingen kan väl påstå att den övre bilden är vackrare.

Övrigt: Torneälv, Kalixälv, Piteälv och Vindelälven är genom beslut av riksdagen klassade som nationalälvar och skyddade från vidare utbyggnad.

Titta gärna in på denna sida om ni är intresserad av ämnet: http://www.alvraddarna.se/

Följ även våra två duktiga älvräddarkämpar här i norr i deras arbeta att rädda våra sista strömmande vatten. Robert Westin och Gunnar Westrins fiskebloggar hittar du här: http://www.upplevfiske.info/, och http://www.nsd.se/fiske/

Hur ser framtidens sportfiske ut i våra strömmande vattendrag?

Förändringarnas vindar blåser. Det fria sportfisket i våra orörda älvar och andra strömmande vattendrag är inte längre lika självklara utan numera blir hoten om utbyggnad av vattenkraften allt starkare. Någonting händer i havet som skapar obalans i ekosystemet. Vem hade kunnat tänka sig för 10 år sedan att arter som spigg, sik och gädda skulle bli sällsynta. Nu är det lyckligtvis inte så överallt men det finns områden lägst kusten där det blivit på det viset.

Samtidigt så blir det allt vanligare med privata aktörer som arrenderar fina sträckor av våra bästa vattendrag. Dessutom ser vi allt hårdare regler vad det gäller fångster, minimimått och förbud mot fiskemetoder och beten som tidigare varit tillåtna. Även antalet kvoterade vatten ökar stadigt och förbud mot lekande fisk införs i allt större utsträckning. Med andra ord så krymper sportfiskarens värld allt mera och hur skall vi tackla den situationen på bästa sätt?

FÖRÄNDRINGARNAS VINDAR BLÅSER, ÄR DET NÖDVÄNDIGT? Med denna förändring är det inte så konstigt att de som är vana att fiska på sitt sätt och vis när de vill och på de sträckor de genom åren funnit lyckosamma reagerar. Att så plötsligt inte få fiska längre på sin favoritplats p.g.a. att den är arrenderad av privata aktörer eller att den bara är öppen för flugfiske eller något annat kan jag förstå att det blir ett hårt slag för många. Är detta nödvändigt kan man fråga sig? Och vad vinner man på detta i så fall?

Under de senaste åren har det i media pågått en stundtals infekterad debatt i ämnet med människor av olika åsikter, allt som oftast så ser man två läger i frågan. Själv så förstår jag bägge lägrens åsikter och tänkande till en viss del. Personligen tror jag att det är viktigt att man tänker i ett bredare perspektiv på vad som är det bästa för ett framtida hållbart fiske. Här får man lägga undan sitt egoistiska tänkande och tänka stort, acceptera hur vårt samhälle ser ut idag och göra det bästa möjliga att hjälpa till att bevara och förbättra sportfisket.

VIKTEN ATT VÄRNA OM FISKBESTÅNDEN, GRUNDEN FÖR ETT HÅLLBART FRAMTIDA SPORTFISKE

Det viktigaste enligt min mening är att bestånden av fisk skall vara god, helst så opåverkade som möjligt och likt de som det en gång var innan vi människor började förstöra för oss själva. Därför måste alla sportfiskare börja inse att man inte kan roffa åt sig av kakan så länge den finns. De som fortfarande fiskar för att ta hem all sin fångst har faktiskt möjligheter att fiska i alla de put & take vatten som finns eller fiska i vatten med täta bestånd av fisk som tål eller rent av mår bra av ett ökat fiskuttag. Vi måste inse att det finns stora skillnader mellan olika vattendrag och att vissa är betydligt känsligare än andra. Här finns det inga genvägar om vi i framtiden skall ha ett hållbart sportfiske. Sedan är det bara att inse att vissa fiskemetoder inte är lika skonsamma som andra. Därför måste även den mest inbitne metaren förstå att i vissa vatten lämpar sig inte detta fiske. Kunskap är således nyckeln till förståelse som i förlängningen även kan leda till en förändring.

Tyvärr så kan det ibland kännas lite meningslöst att vi sportfiskare skall anstränga oss och anpassa vårt fiske för att värna om fiskbestånden samtidigt som yrkesfiskarna fiskar på precis som de gjort i alla dagar. Men skall det ske förändringar och ett nytt tankesätt så är det viktigt att vi inte ger upp samt tar vårt ansvar att förändra fisket till det bättre, förr eller senare kanske det ger utslag.

EKONOMISK LÖNSAM FISKETURISM, BÄSTA MEDICIN MOT VATTENKRAFTEN

För att stå emot hotet mot vattenkraftutbyggnaden så är det viktigt att vi kan visa att det finns något som är än mer ekonomisk och hållbart i framtiden än vad vattenkraften skulle vara. Tyvärr styr ekonomi och pengar mer än någonsin så detta är den bistra verklighet vi har framför oss. Det spelar ingen roll att vi har överskott av energi, kan vi tjäna pengar på den så gör vi det. Detta ser man ju tydligt då vi säljer vår el dyrt och samtidigt köper el billig från Polen, att det sen ur miljösynpunkt är det sämsta tänkbara det skiter man sedan i.

Av den anledningen anser jag att fisketurismen är mycket viktig. Här finns det mycket pengar att tjäna och ju bättre fiske vi kan erbjuda ju mer tjänar vi. Dessutom så skapar det många arbetstillfällen i de delar av landet där det behövs som allra mest. Kan vi visa att fisketurismen är ekonomisk lönsam så har vi här ett starkt argument att förhindra en utbredning av vattenkraften och en anledning att begränsa yrkesfisket och värna om våra fiskebestånd. Detta är en viktig sak som många tycks missa då man diskuterar om framtidens fiskemöjligheter.

VIKTIGT ATT DET FINNS PLATS FÖR ALLA

Tyvärr tror jag att det även kan finnas en viss girighet ibland fiskeentreprenörerna, de är ju människor de också och sanningen är att vi människor många gånger tänker på att tjäna så mycket pengar som möjligt. Det innebär att fisket till en del blir en klassfråga som gynnar de med fetare plånbok. Själv tycker jag det absolut inte är fel att tjäna mycket pengar inom denna verksamhet, utan snarare tvärtom. Så länge det finns de som har råd att betala är det inte fel att sälja sin produkt.

Men tyvärr så kan lokalbefolkningen bli drabbat av detta och det har orsakat heta känslor emellanåt vilket jag kan förstå. Här tycker jag vi kan bli bättre, att värna om lokalbefolkningen. Ett sådant tänkande finns faktiskt här och var, vet att de som bor i Överkalix kommun får lösa årskort i Ängesån till ett mycket förmånligt pris. Så länge det finns attraktiva fiskemöjligheter för alla oavsett vilken samhällsklass man tillhör är jag inte orolig. Det tycker jag att det finns idag. Men en liten fara på taket kan jag ana då man ser hur det ser ut i vissa andra länder där lokalbefolkningen får stå tillbaka för penningstinna turister. Här tycker jag att vi idag har en bra balans som vi skall värna om.

GLÖM INTE BORT VAD SPORTFISKET I GRUNDEN GÅR UT PÅ

Slutligen får man inte glömma bort vad sportfisket handlar om i grunden och det har inte enligt min mening något med ekonomi och pengar att göra utan istället är det fråga om saker som spänning och avkoppling i en många gånger njutningsfull miljö. Kan man dessutom dela upplevelsen med andra likasinnade blir det än mer fulländat…

Äntligen varmare, äntligen fiske!

Så fick man då äntligen komma ut på isen efter en lång period av arbete, snö och kyla. Idag fick man njuta av solen och en temperatur som låg högre än på mycket länge. Redan strax efter gryningen var jag och Krister på plats för att fiska fram till skymningen, ett pass på runt 8 timmar.

Efter att vi hunnit lägga ut våra spön så dröjer det inte så värst länge förrän jag får hugg. Efter en rätt odramatiskt kamp kan jag säkra dagens första gädda som visar sig väga prick 6 kilo.

Efter denna trevliga inledning hinner jag dra en mindre gädda innan det nappar för Krister. Jag ser på håll att spöet får jobba och att den drar i väg i några tunga rusningar. Detta ser ju lovande ut tänker jag. Efter en stund så är fisken redo att landas och efter en snabb vägning och fotografering kan den sättas tillbaka. När vi ser fisken så spekulerar vi att den kanske kan väga runt åtta kilo men vågen stannar på 7280g vilket vi ändå får betrakta som en fin fisk.

Krister med sin första gädda för dagen, vikt 7280g.

Vid 12 tiden får jag ett försiktigt hugg på ett av mina spön. När jag sätter dit ett litet mothugg så kommer den rätt snällt mot hålet, gör några ettrigare små rusningar vilket får mig att tro att det är en mindre gädda på runt 3 kilo. Väl i hålet ser jag att den inte är så värst liten. Krister frågar om vi skall väga den, jag svarar att det kan vi väl men jag tror inte den är så stor kanske dryga 5 kilo. Men fisken visar sig vara ovanligt grov och lite förvånade kan vi konstatera att den väger drygt 7 kilo. Troligen har denna fisk varit offer för någon hårdhänt fiskare eller råkat ut för något annat otrevligt då den har en skada kring munnen. Trots denna skavank så verkar den må rätt bra vilket den goda konditionen skvallrar om.

Mats med grov, bredryggad gädda på 7020g.

Fortsättningsvis bjuder dagen inte på så mycket mer men vi känner oss ändå nöjda med vårat fiske. Speciellt med tanke på att vi befinner oss i en månad då fisket erkänt är trögt.

MINNEN FRÅN FÖRR - När inte allt går som det tänkt sig

Ibland går det inte som man tänkt sig och då kan saker och ting leda till tråkigheter som man i vissa fall kan skratta åt så här i efterhand. Andra händelser kan vara nog så allvarliga vilket man inte glömmer i första taget. Båda varianterna har jag råkat ut för och dessa tänker jag nu delge er.

LAKPREMIÄREN SOM HÖLL PÅ ATT SLUTA I TRAGEDI. Detta utspelades i mitten av november för drygt 10 år sedan och platsen var i Aleån som ligger några mil sydväst om Luleå. I huvudrollen var min far vilket inte är så konstigt då det brukar hända saker i både positiv och negativ bemärkelse när han är med. Några av mina största fiskar har jag fått med honom vid min sida så oftast bringar han tur med sig men ibland har det varit det omvända.

Hösten hade fram till november varit ovanligt mild och nederbördsrik vilket lett till att ån mer påminde till utseendet om hur det kan se ut i början av maj när värsta vårfloden inträffar. Så plötsligt kom kylan i början av november vilket fick ån att frysa såsmåningom. Detta var precis vad vi väntat på och nu skulle det äntligen pimplas lite lake. Vad vi inte hade tagit i beaktning var att det knappt kommit någon snö utan marken bestod mest av fruset vatten d.v.s. IS. Sedan så hade vattnet sjunkit undan väldigt snabbt vilket ledde till att isen sluttade rejält i riktning in mot mitten av ån där det förövrigt låg en stor vak och dessutom var strömt vatten.

Så när vi skulle gå nerför slänten till ån så halkade plötsligt farsan till och åkte med full fart nedför den isiga slänten ner på ån och vidare ut i riktning mot vaken. Som tur var höll han i isborren och hade sinnesnärvaro att använda den som broms. Därför klarade han sig med några meters marginal att undvika vaken och gå en säker död till mötes. Med hjälp av borren kravlade han sig senare fram liggandes efter den svaga isen upp till säker mark.

Det hela gick så fort att chocken kom en stund senare. Detta gällde mig för huvudrollsinnehavaren själv tycktes gå i det närmaste obemärkt förbi det som just höll på att inträffa. Lite konstigt kan nog många tycka men inte för de som känner Jan Nilsson. Just detta är lite typiskt min far, för när det gäller småsaker kan han jaga upp sig rejält men så när något riktigt allvarligt inträffar då håller han sig kollugn och visar sinnesnärvaro. Slutet blev ju lyckligt denna gång men varje gång jag tänker tillbaka kommer en obehagskänsla krypande i kroppen samt tankar på hur det kunde ha slutat. Tänk det hade ju lika gärna varit jag som hållit i borren, eller så hade det ju kunnat vara jag som halkade. Isborren blev i detta fall räddningen vilket tyder på att vi verkligen hade turen med oss denna obehagliga och mörka novemberkväll.

ETT TÄLT FÖR 150 KRONOR DUGER VÄL LIKA BRA SOM ETT FÖR 1500 KRONOR? Ja precis så resonerade jag och min kompis Mikael, för inte skulle vi kasta bort pengar på ett tält då vi kunde köpa fiskeprylar för dom pengarna. Så därför inhandlades det ett tält för en kostnad av just 150kr på Ö&B i Luleå strax före vår fjällresa. Det skall tilläggas att våra resekamrater Andreas och Mattias bodde i ett nyare tält av märket Haglövs som var inköpt för 1500kr.

Redan när vi landade vid Tjirtjam strömmarna så såg vi att det började rulla in mörka, låga, regntunga moln ovanför våra huvuden. Snabbt satte vi upp våra tält för att sedan skynda oss ut i strömmen för lite kvällsfiske. Redan första natten började det regna lite smått vilket skulle hålla i sig fem dagar i sträck, dessutom ökade intensiteten successivt allt eftersom dagarna gick. Första dygnet så fungerade vår bostad prickfritt och vi var till och med lite spydiga mot grabbarna i det andra tältet, hur kan ni kasta bort pengar i ett sådant tält när det finns de som är 10 gånger billigare och minst lika bra?

Nästa natt så började vi få onda aningar då innertältduken började tyngas längre och längre ned, efter ytterligare en stund så började det rinna ner en och annan droppe längst efter tältduken. Under den andra natten ökade regnet och jag minns hur vi vaknade upp samtidigt mitt i natten av att vi kände vattendroppar som träffade ansiktet. Läget var allvarligare än befarat då det visade sig att det är en stor vattensamling längst ner i tältet just där jag hade alla mina torra kläder, ja allt var ju genomblött.

Men det var bara att bita ihop och göra det bästa av situationen, vilket jag tycker vi lyckades riktigt bra med. Ut i regnet och knyta fast ett nytt yttertält bestående av sopsäckar, som tråd använde vi oss av Corastrong lina. Resultatet blev över förväntan och trots mer regn kommande dagar så höll tältet tätt. Ett annat litet lyxproblem dök dock upp när det började blåsa upp sista dagarna. Ljudet av sopsäckarna var inte alls trevligt och det blev lite fara på taket då det tog vind mellan sopsäckarna och tältet vilket fick tältet att i princip lyfta. Men detta redde vi också ut i form av en jäkla massa stenar som vi förankrade tältet med.Ja denna episod får jag betrakta så här i efterhand som ett rätt roligt minne som vi fortfarande har roligt åt och förhoppningsvis också lärde oss något utav.

FEL SPÖ, FEL SPÖDELAR OCH FEL TIDPUNKT. Det sista minnet jag kommer att tänka på utspelades redan innan själva fisketuren och arenan var köket i mitt barndomshem ute i Alvik. Några dagar innan så berättade farsan att en fiskepolare till honom varit till en mindre tjärn och dragit 10 talet öringar, han undrade nu om vi skulle hänga med honom dit.

Farsan som är en hängiven fettfenefiskare var givetvis på hugget, själv var jag mer måttligt intresserad men bestämde mig ändå att följa med. Just denna dag kom det väntade paketet från Berras sportfiske med diverse fiskeprylar till oss. Farsans fiskepolare hade beställt ett microlätt UL- spö som han var mycket spänd på att få prova. Så innan han kom förbi Alvik så åkte han till posten på Bergviken i Luleå och hämtade ut paketet.

Jag minns mycket väl när han sedan öppnade paketet, besvikelsen och frustationen över vad som dolde sig i kartongen blev överdrivet påtagligt. Ja för det första var det fel spö, för det andra så passade inte spödelarna ihop då de tillhörde två olika spön och så var det vid absolut fel tidpunk då vi just skulle iväg och fiska.

Efter en stunds tystnad så tog han telefonen och ringde ner till Berras. Från början talade han mycket lugnt, sakligt och tydligt på hans karaktäristika lite lätt läspande vis. Lite överdrivet tydligt skulle nog de som inte känner honom tycka, men rätt snabbt ändrades hastigheten och tonläget i rösten. Snart så var det inga snälla ord som hördes, ja vad är ni för typer där nere i Stockholm och hur behandlar ni era kunder, jag kräver att få prata med den ansvariga chefen var ord som jag minns uttalades. Efter att han bett att få prata med chefen för tredje eller fjärde gången så blev det plötsligt tyst i köket för några sekunder, det tog en bra stund innan farsans fiskpolare öppnade munnen. De orden han yttrade då var följande: Han laa pååå. Vi andra som befann oss i samma rum var nog lite omtumlade efter att ha bevittna detta heta samtal av en man som vad vi tidigare sett aldrig höjt rösten, nu skakade han som en frusen hund. Min far som är känd som en hetlevrad man var även han förstummad, de första orden han sa var: Men fan du är ju mycket värre än vad jag kan vara.

Jo fisket då, ja vi åkte men humöret kom aldrig upp på topp igen för vissa. Innan vi började fiska var han dock rätt glad igen men eftersom jag var stekhet denna dag och drog öring på öring medans han knappt fick någon så sjönk humöret ned ytterligare några snäpp. På vägen hem från fisket muntrade vi upp honom med att bjuda på lite mat på ett ställe efter vägen. Detta höll också på att bli ett misslyckande då menyn mest bestod av pizzor och grillmat som var helt främmande föda för hans smaklökar. Efter några ord med kocken så löste det hela sig då det gick att fixa pytt i panna med rödbetor…

MINNEN FRÅN FÖRR – (1995-06-06) Luspasjaure – Ett storrödingsvatten av rang

För femton år sedan fick jag förfrågan av min far att följa med på en fjällfisketur tillsammans med honom och resten av hans gäng av arbetskompisar från SSAB. Totalt var vi en skara på åtta personer som skulle prova på isfisket i sjön Luspasjaure. Detta är en mindre sjö som ligger på högfjället 917 meters höjd över havet som framförallt är känd för sina stora rödingar.

När vi åkte hemifrån på förmiddagen den 6 juni så var det ca 20 grader varmt i Luleå och det kändes som att sommaren nu hade anlänt. Därför kändes det lite konstigt att packa bilarna fulla med fiskeprylar ämnade för vinterfiske. Jag minns att vi funderade om det verkligen behövdes en extra förlängare till borren men som tur var tog vi med oss den. För isen var nämligen riktigt tjock, så pass att det på vissa ställen var nätt och jämnt att vi kom igenom trots förlängare.

Efter en tämligen lång bilfärd så var vi framme till den lilla fjällbyn Adolfström som ligger ca 10 mil väster om Arjeplog. Här var vädret soligt men betydligt kallare än hemma. Däremot så var vädret sämre uppe på högfjället, så det var med hjärtat i halsgropen vi landade i tät dimma på den lilla ön som låg mitt i sjön. Efter att vi rest upp vårat 12 mannatält så var det äntligen dags att inleda fisket.

Luspasjaure den 7 juni 1995.

Kvällens fiske går rätt trögt för de flesta av oss åtta i sällskapet så därför beslutar jag mig för att gå och lägga mig vid midnatt. Detta är faktiskt något jag kan ångra fortfarande idag för den natten bjuder på resans klart bästa fiske och det är min far och Henry som får uppleva detta. Farsan får en fin röding på 1,25 kilo medans Henry drar en på prick 2 kilo. Dessutom tappar de var sin fisk som kändes minst lika stora som dom de fick upp.

Henry med resans största fisk, en röding på 2 kilo.

Utifrån den magnifika starten så blev förväntningarna höga vilket tyvärr inte besannades. För resterande fyra dagar bjöd inte på något vidare bra fiske. Vi fick en del mindre fiskar plus att farsan fick en strax under kilot och så Ingemar som drog en fin bit på närmare 1,5 kilo. Själv fick jag antalsmässigt en hel del fisk men dock inte någon större. Detta är förövrigt en trend som tycks förfölja mig när jag gästar fjällvärlden, de större fiskarna (specimen exemplaren) lyckas jag helt enkelt inte fånga vilket svider då det just är dessa jag är ute efter. Detta är väl något jag får jobba vidare på så kanske belöningen kommer till slut.

Vad det gäller vädret så fick vi uppleva alla de vädertyper som kan tänkas under ett helt år och detta på mindre än en vecka. Först dimma, sedan strålande sol och så ett åskväder med regn och hagel. Så till de sista två dagarna då det blåste en frisk nordlig vind, snöade och var minusgrader. Trots en kylig avslutning då vi fick börja ransonera med veden så var det en trevlig resa som bjöd på ett spännande fiske plus många roliga historier, en massa skratt och alldelens för mycket rusdrycker för vissa i sällskapet.

Rutinerade pimpelräven Ingemar med röding på 1,5kg.

Denna sjö ligger rätt öde till på 917 meters höjd över havet bara någon kilometer från gränsen mot Norge. Sjön är relativt liten och rätt grund (ca 2-5 meter på de flesta ställena). Så av den anledningen är det helikopter som gäller och då blir det närmast om man åker från Adolfström. Från sjön går det ut en bäck som faktiskt utgör källflödet av det som blir Vindelälven. I sjön finns ett bestånd av riktigt stor röding samt en och annan öring. Rödingar på 3-4 kilo fångas med jämna mellanrum! Isen ligger här normalt mycket länge, egentligen är det bara sista veckan i juli samt första veckorna av augusti som det är helt fritt från is. Tanken på att testa sjön sommartid har legat och gnagt i min hjärna länge men har ännu inte blivit av. Jag har däremot pratat med flygaren Kjell Johansson om vad han anser om fisket i sjön. Han påstår att den är mycket svårfiskad sommartid och föreslår istället isfisket.

När det gäller utrustningen så kan jag rekommendera lite rejälare grejor för dessa rödingar är grymt starka. En i sällskapet fick ett spö avbrutet och en annan fick ett rejält skatbo för att rullen på spöet inte pallade med fiskens rusning. De två största rödingarna fick vi på ismete med bitar av fisk som agn. Farsans röding på 1,25 kilo var den största rödingen vi lyckades få på aktivt pimpelfiske. Vad jag förstår så brukar fisket kunna vara betydligt bättre än vad som var fallet under vår resa men sjön visade ändå en del av den potential den onekligen besitter.

Läs mer: http://www.fjallflygarna.se/fiske/luspas.php