Ibland går det inte som man tänkt sig och då kan saker och ting leda till tråkigheter som man i vissa fall kan skratta åt så här i efterhand. Andra händelser kan vara nog så allvarliga vilket man inte glömmer i första taget. Båda varianterna har jag råkat ut för och dessa tänker jag nu delge er.
LAKPREMIÄREN SOM HÖLL PÅ ATT SLUTA I TRAGEDI. Detta utspelades i mitten av november för drygt 10 år sedan och platsen var i Aleån som ligger några mil sydväst om Luleå. I huvudrollen var min far vilket inte är så konstigt då det brukar hända saker i både positiv och negativ bemärkelse när han är med. Några av mina största fiskar har jag fått med honom vid min sida så oftast bringar han tur med sig men ibland har det varit det omvända.
Hösten hade fram till november varit ovanligt mild och nederbördsrik vilket lett till att ån mer påminde till utseendet om hur det kan se ut i början av maj när värsta vårfloden inträffar. Så plötsligt kom kylan i början av november vilket fick ån att frysa såsmåningom. Detta var precis vad vi väntat på och nu skulle det äntligen pimplas lite lake. Vad vi inte hade tagit i beaktning var att det knappt kommit någon snö utan marken bestod mest av fruset vatten d.v.s. IS. Sedan så hade vattnet sjunkit undan väldigt snabbt vilket ledde till att isen sluttade rejält i riktning in mot mitten av ån där det förövrigt låg en stor vak och dessutom var strömt vatten.
Så när vi skulle gå nerför slänten till ån så halkade plötsligt farsan till och åkte med full fart nedför den isiga slänten ner på ån och vidare ut i riktning mot vaken. Som tur var höll han i isborren och hade sinnesnärvaro att använda den som broms. Därför klarade han sig med några meters marginal att undvika vaken och gå en säker död till mötes. Med hjälp av borren kravlade han sig senare fram liggandes efter den svaga isen upp till säker mark.
Det hela gick så fort att chocken kom en stund senare. Detta gällde mig för huvudrollsinnehavaren själv tycktes gå i det närmaste obemärkt förbi det som just höll på att inträffa. Lite konstigt kan nog många tycka men inte för de som känner Jan Nilsson. Just detta är lite typiskt min far, för när det gäller småsaker kan han jaga upp sig rejält men så när något riktigt allvarligt inträffar då håller han sig kollugn och visar sinnesnärvaro. Slutet blev ju lyckligt denna gång men varje gång jag tänker tillbaka kommer en obehagskänsla krypande i kroppen samt tankar på hur det kunde ha slutat. Tänk det hade ju lika gärna varit jag som hållit i borren, eller så hade det ju kunnat vara jag som halkade. Isborren blev i detta fall räddningen vilket tyder på att vi verkligen hade turen med oss denna obehagliga och mörka novemberkväll.
ETT TÄLT FÖR 150 KRONOR DUGER VÄL LIKA BRA SOM ETT FÖR 1500 KRONOR? Ja precis så resonerade jag och min kompis Mikael, för inte skulle vi kasta bort pengar på ett tält då vi kunde köpa fiskeprylar för dom pengarna. Så därför inhandlades det ett tält för en kostnad av just 150kr på Ö&B i Luleå strax före vår fjällresa. Det skall tilläggas att våra resekamrater Andreas och Mattias bodde i ett nyare tält av märket Haglövs som var inköpt för 1500kr.
Redan när vi landade vid Tjirtjam strömmarna så såg vi att det började rulla in mörka, låga, regntunga moln ovanför våra huvuden. Snabbt satte vi upp våra tält för att sedan skynda oss ut i strömmen för lite kvällsfiske. Redan första natten började det regna lite smått vilket skulle hålla i sig fem dagar i sträck, dessutom ökade intensiteten successivt allt eftersom dagarna gick. Första dygnet så fungerade vår bostad prickfritt och vi var till och med lite spydiga mot grabbarna i det andra tältet, hur kan ni kasta bort pengar i ett sådant tält när det finns de som är 10 gånger billigare och minst lika bra?
Nästa natt så började vi få onda aningar då innertältduken började tyngas längre och längre ned, efter ytterligare en stund så började det rinna ner en och annan droppe längst efter tältduken. Under den andra natten ökade regnet och jag minns hur vi vaknade upp samtidigt mitt i natten av att vi kände vattendroppar som träffade ansiktet. Läget var allvarligare än befarat då det visade sig att det är en stor vattensamling längst ner i tältet just där jag hade alla mina torra kläder, ja allt var ju genomblött.
Men det var bara att bita ihop och göra det bästa av situationen, vilket jag tycker vi lyckades riktigt bra med. Ut i regnet och knyta fast ett nytt yttertält bestående av sopsäckar, som tråd använde vi oss av Corastrong lina. Resultatet blev över förväntan och trots mer regn kommande dagar så höll tältet tätt. Ett annat litet lyxproblem dök dock upp när det började blåsa upp sista dagarna. Ljudet av sopsäckarna var inte alls trevligt och det blev lite fara på taket då det tog vind mellan sopsäckarna och tältet vilket fick tältet att i princip lyfta. Men detta redde vi också ut i form av en jäkla massa stenar som vi förankrade tältet med.Ja denna episod får jag betrakta så här i efterhand som ett rätt roligt minne som vi fortfarande har roligt åt och förhoppningsvis också lärde oss något utav.
FEL SPÖ, FEL SPÖDELAR OCH FEL TIDPUNKT. Det sista minnet jag kommer att tänka på utspelades redan innan själva fisketuren och arenan var köket i mitt barndomshem ute i Alvik. Några dagar innan så berättade farsan att en fiskepolare till honom varit till en mindre tjärn och dragit 10 talet öringar, han undrade nu om vi skulle hänga med honom dit.
Farsan som är en hängiven fettfenefiskare var givetvis på hugget, själv var jag mer måttligt intresserad men bestämde mig ändå att följa med. Just denna dag kom det väntade paketet från Berras sportfiske med diverse fiskeprylar till oss. Farsans fiskepolare hade beställt ett microlätt UL- spö som han var mycket spänd på att få prova. Så innan han kom förbi Alvik så åkte han till posten på Bergviken i Luleå och hämtade ut paketet.
Jag minns mycket väl när han sedan öppnade paketet, besvikelsen och frustationen över vad som dolde sig i kartongen blev överdrivet påtagligt. Ja för det första var det fel spö, för det andra så passade inte spödelarna ihop då de tillhörde två olika spön och så var det vid absolut fel tidpunk då vi just skulle iväg och fiska.
Efter en stunds tystnad så tog han telefonen och ringde ner till Berras. Från början talade han mycket lugnt, sakligt och tydligt på hans karaktäristika lite lätt läspande vis. Lite överdrivet tydligt skulle nog de som inte känner honom tycka, men rätt snabbt ändrades hastigheten och tonläget i rösten. Snart så var det inga snälla ord som hördes, ja vad är ni för typer där nere i Stockholm och hur behandlar ni era kunder, jag kräver att få prata med den ansvariga chefen var ord som jag minns uttalades. Efter att han bett att få prata med chefen för tredje eller fjärde gången så blev det plötsligt tyst i köket för några sekunder, det tog en bra stund innan farsans fiskpolare öppnade munnen. De orden han yttrade då var följande: Han laa pååå. Vi andra som befann oss i samma rum var nog lite omtumlade efter att ha bevittna detta heta samtal av en man som vad vi tidigare sett aldrig höjt rösten, nu skakade han som en frusen hund. Min far som är känd som en hetlevrad man var även han förstummad, de första orden han sa var: Men fan du är ju mycket värre än vad jag kan vara.
Jo fisket då, ja vi åkte men humöret kom aldrig upp på topp igen för vissa. Innan vi började fiska var han dock rätt glad igen men eftersom jag var stekhet denna dag och drog öring på öring medans han knappt fick någon så sjönk humöret ned ytterligare några snäpp. På vägen hem från fisket muntrade vi upp honom med att bjuda på lite mat på ett ställe efter vägen. Detta höll också på att bli ett misslyckande då menyn mest bestod av pizzor och grillmat som var helt främmande föda för hans smaklökar. Efter några ord med kocken så löste det hela sig då det gick att fixa pytt i panna med rödbetor…
Härlig läsning som vanligt :-)
SvaraRaderaTrevlig helg!
S-O