MINNEN FRÅN FÖRR: Öringsbäcken

Vi sportfiskare ger aldrig upp, vi är ett tåligt släkte som kämpar in i det sista. Är det verkligen så? Nja kanske är vi som alla andra människor, olika som individer där vissa väljer att gå den enklaste vägen medan andra är desto tjurigare och vägrar ge upp i första taget. Eller kanske är det bara jag som är dum nog när jag inte inser hur dåligt fisket är?

Plötsligt väcks jag till liv från mina tankar. En ilsken broms kretsar likt ett reaplan runt min skalle. Den gör ytterligare några lovar innan den bestämmer sig för att dra sig vidare. Jag inser att tiden sprungit iväg fortare än jag anat och att fiskelyckan gått sämre än väntat. Mina kompisar har lämnat mig för länge sedan och nu står jag ensam ute i strömmen med flugspöet i handen och miljontals knott runt om mig och inte ett endaste vak i sikte. Nja jag tror jag ger upp…

På vägen upp till tältet slår det mig plötsligt hur hungrig jag är, detta liv tär på ens kropp och det eviga ljuset gör att man blandar ihop dygnets alla timmar. Det känns inte heller viktigt att veta vad klockan är utan istället tar man bara tiden som den kommer, fiskar, äter och sover om vart annat innan man plötsligt inser att äventyret är slut. Livet ter sig så enkelt, okomplicerat och mer likt det vi egentligen är skapta till att leva.

Mörkare än så här blir det inte denna tid på året.

När jag närmar mig tältet känner jag mig inte bara hungrig utan även trött. Snabbt riggar jag spritköket och sätter på en kastrull med vatten. I denna placeras en burk med bullens pilsnerkorv, en riktig klassiker som aldrig sitter fel. Det är kväll och vinden har lagt sig, knotten har lugnat ned sig medan myggen istället vaknat till liv. Aldrig får man vara i fred. Jag bestämmer mig för tältet och snart snarkar jag lika gott som mina två kompisar.

Dagen därpå sitter vi likt de tre vise männen framför elden och smider planer för dagen. Kartor studeras om vart annat, avstånd mäts och det enda vi vet är att vi måste testa något nytt. För i ärlighetens namn har fisket inte varit så bra som vi hade hoppas på. Vi fastnar tillslut för en liten oansenlig bäck, så väl det nalkas kväll börjar vi med bestämda steg trava iväg. Trots att jag är den av oss som skall vara bäst tränad har jag svårt att hänga med i det tempo de bägge långbenta herrarna sätter igång. De jag vet av erfarenhet är att tempot brukar sänkas allt eftersom och att det mer än sällan är jag som leder vandringen den sista biten. Så blir det även denna gången.

Framför lägerelden är det inte svårt att finna lugnet och harmonin.

På vägen springer vi på en ripkull. Mamman irrar runt oss varv efter varv i det täta markriset samtidigt som hon piper för allt vad hon är värd för att locka bort oss från sina älskande små ungar. Efter några minuter ger hon tillslut upp och snart infinner sig tystnaden och lugnet igen. Innan vi kan se vår nyfunna lilla bäck kan vi höra bruset från det porlande vattnet. Stunden senare är vi framme. De är lågvatten, bäcken är inte speciellt stor, ja faktiskt mindre än vi tänkt oss. Det ser även ut att vara nog så grunt. Pessimismen inom oss börjar nu sakta gro men vi enas om att göra ett försök. Vi har ju trots allt ansträngt oss med en rejäl promenad för att komma hit.

Jag har knappt hunnit göra i ordning mitt spö innan jag hör ett ljud av ett rejält plask en bit nedströms. Första tanken är att Mikael ramlat i bäcken. Men i ögonvrån kan jag se hur en kaskad av vatten stänks upp och hur en fisk far fram i den grunda vattnet likt ett skenade expresslok. Snart är både jag och Mattias på plats för att bevittna skådespelet. Mikael får verkligen jobba hårt med sitt lätta flugspö. Fisken är grymt stark och bjuder på flertalet hopp och rusningar innan den till sist glider in i håven. Glädjen är stor och vinden har vänt känns det som. Flugan, en Klinkhammer sitter perfekt som den skall i mungipan. Detta till trots enas vi om att spara öringen som skall bli grunden för en utsökt middag när vi kommer hem.

Sakta fiskar vi oss upp längst bäcken som snart byter karaktär, blir djupare och mer lugnflytande. Även omgivningen runt bäcken byts ut och nu blir det mer myrmark där myrarna bitvis lyses upp av fält med gulröda hjortron. På ett ställe är det extra svårt att ta sig fram, bäcken delar på sig och smalnar av ytterligare innan den bildar något av en tjärn i miniatyrformat. För att pricka rätt krävs ett perfekt kast. Att använda flugspöt är otänkbart så jag gör i ordning mitt lilla teleskop haspelspö och knyter på en liten Mira spinnare.

Myrens guld, hjortronen fanns det gott om…

Första kastet blir inte som jag tänkt mig då jag hamnar lite snett och missar den lilla miniatyrtjärnen. Men jag lyckas ändå hamna i den lilla rännan till bäck. Snabbt börjar jag veva in draget men hinner knappt med så kommer hugget som en blixt från klarblå himmel. Fisken hoppar otaliga gånger, far lite kors och tvärs vilket är lite typsikt öringen. Även för mig slutar det lyckligt och snart kan jag skåda en av de vackrare öringarna jag någonsin fångat. Den är inte lika stor som Mikaels men den väger gott och väl över kilot.

En bit bort står Mattias och skakar lite moloket med huvudet. Oj vad de är skygga här säger han med lite frustation i rösten. Men Matte är en envis jäkel som inte ger upp i första taget. Bäcken just här är lite djupare men fortfarande lugnflytande. Vi kunde skåda minst två kanske tre riktigt fina öringar som då och då var uppe och vakade. De såg ut som om de tog något strax under vattenytan för vaken var väldigt försiktiga men någon gång hade vi fått se skymtar av stjärtfenorna vilket skvallrade att det inte var några yngel precis.

Längre ner efter bäcken står Mikael precis lika frustrerande som vi andra och tittar på några större vakande fiskar. Flugspöet har han nu slängt i riset efter att ha stått en längre tid och viftat förgäves, lagt ut sin Muddler tillsyntes perfekt utan någon som helst reaktion från invånarna där under ytan. Ännu mer retsamt men samtidigt fascinerande blir det när Mikael fångar en livs levande nattslända och kastar ut den i vattnet. Den hinner inte komma långt innan en fin fisk stiger och tar den med ett rejält plask. Det hela blir än mer fascinerande då samma sak inträffar gång efter annan. De är sannerligen inte lättfångade dessa öringar…

En stund senare så hör jag ett segervrål och då förstår jag att nu har även Mattias fått sin fisk för kvällen. Med ett leende på läpparna fortsätter jag mitt fiskande. Öringen hade visat intresse av Mattes fluga flertalet gånger utan att hugga men då tafsen byttes ut mot en tunnare så hade den tillslut tagit flugan och nu låg den där i gräset. Grannare fisk får man leta efter, guldgul, glänsande med svarta och röda prickar längst sidorna.

Sakta men säkert övergick kvällen till natt vilket är svårt att märka här upp i norr. Fisket fortsatte att vara bra men samtidigt lagom krävande. Öringar högg med jämna mellanrum men nu var det mest mindre exemplar som var i farten. Även några grovvuxna harrar med mörkare färgnyanser i svart, grått och silver kom upp. Dessa var alla som stöpta i en och samma form med en vikt på strax under kilot.

Tyvärr har harren idag inte den status jag tycker den förtjänar. Jag anser att den är en av våra trevligaste flugfiskeobjekt som gärna tar på torrflugor vilket för mig är det ultimata flugfisket.

När den ljusa sommarnatten blivit till morgon och solen kommit upp en bra bit över horisonten var vi framme vid våra tält. Till berusningen av våra upplevelser och den vackra morgonen dukade vi upp för fest. Våra medhavda grillbriketter togs fram och öringen lades in i folie och snart kunde vi avnjuta en underbar middag. Härligheten sköljdes ned av allt från öl, whiskey till rent eldvatten. Tyvärr glömde vi bort att dricka riktigt vatten och det faktumet att vi varit i gång i drygt ett dygn. Tröttheten knockade oss bokstavligt och snart låg vi som tre klubbade sälar i våra sovsäckar.

Nästa dag blev riktigt varm med strålande sol. Rätt snabbt förvandlades tälten till bastu och med nöd och näppe kravlade vi oss ut i friska luften. Våra huvuden kändes tunga som bly, halsen torr som en hel öken men detta till trots mådde vi av någon anledning ändå rätt bra…

Fotnot: Tyvärr så saknade vi kamera på denna resa vilket man nu i efterhand kan tycka var slarvigt. Så därför finns det inga bilder från just denna berättelser men har istället lagt in några andra bilder från fjällvärlden.