Nu befinner vi oss i en tid då vintern närmar sig och dagarna blir allt kortare och oavsett var vi bor i landet är vattnet nu inte många grader. Detta är säkra tecken på att laksäsongen dragit igång för denna sötvattenstorsk älskar nämligen både kyla och mörker. Så därför tänkte jag nu dela med mig lite märkliga och udda minnen från den tid då jag fiskade lake som mest från början av 90 talet och framåt ett tiotal år.
Mörkret, stillheten, tystnaden och kylan är saker som gör lakfisket lite annorlunda mot andra typer av fisken. I skydd av mörkret syns man knappt och eftersom man oftast sitter eller står still så hörs man inte heller så väl. Därför har jag råkat ut för ett par otäcka överraskningar då jag blivit ordentligt skrämd.
Bävermöte vid ån
Ni som råkat springa på en bäver vid något vattendrag vet hur den beter sig. Med dess paddel till svans kan den åstadkomma ett plask som närmast kan liknas vid att en stor sten kastas ned i vattnet. En oktoberkväll satt jag således alldelens ensam och bottenmetade vid Aleån. Efter ett tag så ser jag att ett av spöna börjar böja på sig lite, ett typiskt lakanapp. När jag sedan reser mig upp hör jag ett enormt plask och sekunden senare känner jag en kaskad av vatten kommer över mig. Bävern måste bara varit någon meter ifrån mig och jag kan lova att jag hoppade rakt upp.
Med denna paddel till svans kan en bäver bevisligen skapa ljud så det räcker och blir över…
Närkontakt med en flock änder
En annan kväll fick jag uppleva hur en flock änder kom med en hiskelig fart utmed ån och några av fåglarna kom mig så nära att jag kände dess vinddrag. Det märkliga med denna händelse var att det var i början av januari och isen var rekordtunn och större delen av ån låg öppen vilket är ytterst ovanligt. Att sedan änderna skulle dyka upp var osannolikt märkligt då dessa fåglar brukar styra sin kosa från Norrbotten redan i början av oktober.
En katt sägs ha tio liv min far har nog det dubbla…
Denna historia har jag tidigare skrivit om men tar den en gång till för de som inte läst den. Detta är utan tvekan det värsta och otäckaste minnet jag har varit med om under ett fiskepass. Det kom en november kväll då jag och min pappa skulle pimpla lake för första gången den säsongen. Omständigheterna var följande: Under hela oktober hade det regnat rejält vilket fått till följd att Aleån hade ett vattenstånd som närmast liknade en vårflod.
Men sen kom plötsligt kylan och efter ett par veckor med rejält kallt väder så ansåg vi att isarna borde hålla nu. Men det vi inte hade tänkt på var att vattennivån i ån hade sjunkit mycket vilket innebar att isen sluttade rejält från land ned till mitten av ån där det var öppet vatten. Sedan så var det knappt någon snö och under denna fanns det blankis.
Så när vi gick ner efter slänten ned mot ån så halkar plötsligt pappa till och glider ned på isen och vidare ner mot det öppna vattnet som finns en bit ut i ån. Som tur är så håller han i isborren som han sedan använder som en broms då han glider efter isen. Sedan ålar han sig efter isen med hjälp av borren upp på säker mark. Man kan säga att isborren räddade hans liv. Det hela slutade ju nu lyckligt men man kan ändå inte låta bli att tänka. Det hade ju lika gärna kunna vara jag som höll i isborren och i sådana fall hade jag troligen varit utan pappa nu, alternativt att det var jag som hade halkat.
Fullt liv i lakens magsäck!
Slutligen ett lite roligare minne. Jag hade just fått kvällens första lake och när jag håller på att lirka ut kroken från munnen känner jag att det liksom rör sig under laken mage. Jag blir nyfiken och avlivar laken och kollar vad som finns i magsäcken. Detta var för övrigt något jag gjorde varje år på denna plats. Ca 5 lakar avlivades för att jag ville få en uppfattning vilken föda lakarna levde av och vilka byten som fanns att tillgå. Resultatet blev också rätt intressant då födotillgången varierade förvånansvärt mycket under åren. Nog om detta. Jo i magsäcken hittar jag så en livs levande liten gädda. Perfekt agn tänker jag och kastar ut betet. Några minuter senare så får jag kvällens andra lake och strax därefter även en tredje, bägge med den lilla gäddan som agn.
Statistik från förr samt lite tankar om mitt framtida lakfiske
För er som är intresserad att se statistik över mitt och mina kompisars fiske i Aleån under denna tidsperiod så finns sedan tidigare ett inlägg i ämnet (Statistik – Mitt lakfiske i Aleån 1989-2008).
Mitt lakfiske har under senaste tioårsperioden sakta men säkert bleknat bort. I fjol tog jag mig dock ut på ett lakpass och förhoppningen är att det skall följas upp av några fler denna vinter. Jag har några vatten jag vill testa men det känns väldigt ovisst för vad jag vet har aldrig något inriktat lakfiske bedrivits här. Fast samtidigt spännande då detta känns som ett fiske som är väldigt outforskat där jag bor och säkert på flera håll och kanter ute i vårt avlånga land.
Ful må den vara men ack så åtråvärd.
Mitt mål är att ta en lake på över 3 kilo, något jag inte fixat trots ett gäng lakar mellan 2-3 kilo. Otur eller inte är frågan? Själv skulle jag säga att hade jag fiskat mer i andra vatten med tanke på all den tid jag lagt ner är jag rätt säker på att mitt rekord hade legat på en helt annan nivå. Eller så ligger den där 3 kilos gränsen som en förbannelse över mig. Ja vi får se hur det blir med detta men en regglake på 4+ hade som sagt inte suttit fel…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar