Med ett visst motstånd morgontrött som jag kan vara klev jag upp ur sängen strax efter 6 på morgonen. Knappt tre timmar senare har jag satt ut 8 stycken spön på isen. Jag vet, finns säkert de som tycker att det är overkill med så många spön men jag anser att man måste ta hänsyn till den plats man fiskar på. Är det mycket gäddor på platsen så blir det mindre antal spön och ju svårare fiske, ju fler spön kan man använda. Själv brukar jag fiska med 3-8 spön.
Timmarna gick och det blev ganska långtråkigt att sitta ensam i snålblåsten och blåstirra på vipporna som stod där helt orörda. Idag körde jag uteslutande med deadbait, bl.a. en 4 hg lake, en liten harr och ett par större samt några mellanstora mörtar. På detta lite Yum eller Traper Perch/pike doftspray som jag tidigare haft riktigt bra framgång med. Platsen jag valde är alltid svår, i februari rent av omöjlig. Två försök och lika många bompass och ändå är jag tillbaka. Anledningen är att jag i januari fått flera fina fiskar här, förra året blev det bara en gädda men då vägde den inte långt från 9 kilo. Av någon anledning går det få men i gengällt stora fiskar här under vintern. I samma område framåt våren så är det klart fler gäddor här men då nästan bara snipor. Märkligt hur det kan variera.
När det hade gått nära 4 timmar utan att något hade hänt blev jag lite rastlös och började bygga en snögubbe vilket var rätt skoj då jag fick upp värmen igen. Dessutom var det grym kramsnö! När snögubben var klar så utsmyckade jag den lite och tog några foton. Under ca 1 minut av mina totalt 6 timmar på isen tappade jag fokus på mina spön, och vad händer. Jo när jag lägger undan kameran och vänder mig mot spöna är ena vippan borta.
Jag är på plats så snabbt jag bara kan och ser att linan rinner av rullen men om än väldigt sakta mak, verkar som att fisken håller på att stanna så jag stramar upp linan och sätter in ett mothugg. Fisken är på i ett par sekunder innan den släpper. Satan! Stor risk att det var en bättre gädda, betet den tog var för övrigt var laken. Tyvärr var det inte alls bra att jag inte upptäckte nappet i tid för gäddan hann dra ut en jäkla massa lina. Att då sätta in ett mothugg med lång nylonlina ute och dessutom stor betesfisk på kroken blir inte oddsen de bästa. Hade också varit bättre om gäddan drog ut linan i högre fart, nu var den ju på väg att parkera. Här hade även en räkneverkrulle varit en fördel, med den så hade jag sett hur mycket lina gäddan dragit ut och då hade jag försökt strama upp linan än mer samt satt in ett rejälare mothugg. Men givetvis fanns mina räkneverksrullar på flertalet av de andra spöna jag hade ute. Men, men som sagt inte mycket att göra åt.
När jag tog av mig Mieko-mössan och satte den på snögubbens skalle kom givetvis hugget som jag självklart missade. Jag som trodde stenhårt på att mössan bringade den tur som killarna på Mieko så heligt lovar. Men kanske att jag fick fel mössa, den med samma tråd som Roy Sullivan hade på sin mössa.
När jag sen går mot baslägret ser jag en flinande snögubbe stå rakt framför mig. En kort stund senare så finns den inte längre, istället ligger här en ruin bestående av snöklimpar i olika storlekar och former. Snögubbens liv fick gå alltså gå ut över min frustation och besvikelse. Inte lätt att vara snögubbe. Mieko-mössan la jag ut på Tradera och har redan fått bud på flera tusen. Är säkert många som vill ha den och sedan ge den till någon som de tycker förtjänar en massa otur.
Nöter på ett par timmar till i hopp om att gäddan kommer tillbaka. Men icke det. Det får inte vara för lätt, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar