Så minns jag min far

Vissa dagar minns man med glädje andra med sorg. Måndagen den 19 april 2021 blev en tragiskt och sorglig dag då min far gick bort. En kraftig hjärtinfarkt slog till och han dog knall och fall hemma vid köksbordet. En allt för tidig död då han “bara” blev 72 år. Det enda som kan kännas bra var att döden blev precis som han velat och även sagt många gånger, “jag vill dö i steget och inte bli nått vårdpaket”. Pappa trodde på ett liv efter döden och han sa att han inte var rädd för att dö. Hoppas att han har rätt och vem vet vi kanske ses en dag.

Att jag blev biten av sportfisket kan absolut till stor del tillskrivas min far. Mina första somrar tillbringades i en sommarstuga belägen intill en vacker mindre sjö. Kanske var det här jag lade grunden till mitt intresse? Men mina främsta fiskeminnen från tidig ålder är nog den lilla bäcken som vi metade harr i. Jag minns mitt första metspö, ett lite kortare spö än vad pappa hade. Jag fick börja att fiska med flöte men jag tjatade direkt att jag ville fiska utan flöte precis som pappa. Några år senare cyklade jag själv till bäcken och fiskade. I samma veva började jag spinnfiska, pimpla och sedan var man fast.

Pappa tog tidigt med mig på sina fiskeresor upp till fjällen. Jag minns speciellt en resa då vi promenerade nästan en mil enkel väg till en mindre sjö. Snön hade just smällt undan och isen var “bara” några decimeter tjock. Vi fick mängder av harr från halvkilot och uppåt. Jag var inte speciellt gammal, tror jag gick mellanstadiet. 

Här är det dags för lite gammalt hederligt bäckmete.

Men det var nog ändå I hemmavattet Aleån som vi tillbringade mest tid tillsammans. Idfisket på våren var något som han visade mig tidigt. Just det fisket var väl inte pappas favoritfiske men däremot gillade han att fiska lake på vintern och hösten. Otaliga kvällar har vi fiskat lake tillsammans. Pappas favoritfiske var fisket efter havsöring och andra laxfiskar. Han tillbringade mycket tid under några år i Luleälven i jakt på dess havsöringar. Det blev även ett gäng resor uppåt fjällen. Sedan en hel del pimpelfiske under vinterhalvåret. Under några år var han ofta ute i skärgården och pimplade abborre. Ibland åkte han längre ut i havsbandet och kom ofta hem med någon harr eller sik. Under en tid blev det även mycket fiske i några put&take vatten. 

Gammal pimpelräv är ett uttryck som stämmer väl in över min far.

Jag har givetvis otaliga fiskeminnen som man skulle kunna dela med sig av. Flera av dessa har jag redan skrivit om här på bloggen. Ett trevligt minne var när jag tog med honom ut på hans första gösfiske. I första droppet så smäller det på en gös på 2,3 kilo, sen krokar han ytterligare några fina bitar på kort tid. Han var inte blyg att visa sina känslor så därför var det alltid lite extra underhållning när man fiskade med honom. Man kan säga att det blev en del svordomar när det trasslade men även en hel del glädjeyttringar när det kom upp någon finare fisk. Lyckan efter sin första gös hörde till det senare.

Vertikalfisket efter gös var något nytt som han gillade skarpt.

Pappa tillhörde den skaran sportfiskare som alltid tog rätt på sin fångst om det nu var fisk som han ansåg gick att äta. Ett annat härligt minne är när vi fiskade abborre tillsammans och jag fick upp en abborre som vägde en bit över kilot. Efter att farsan tagit några bilder på mig och abborren så gör jag automatisk som jag brukar när jag får en större fisk, kastar tillbaka den i sjön. Pappa blir alldeles förstörd i blicken och säger då “- men vad gör du!” sen säger han “- nu far vi hem” När vi kommer hem så berättar han stolt om abborren som jag fick och att jag släppte tillbaka den och anledningen till det. Nu var hans besvikelse borta och i stället ansåg han att jag gjorde helt rätt som släppte tillbaks fisken, Även om han själv givetvis aldrig skulle släppa tillbaka en sådan abborre. Men så var han, fastän vi inte alltid tyckte lika så stod han upp för mig. 

Pappa älskade att fiska efter öring. Här en grann havsöring som han fick för några år sedan.

Någon gäddfiskare blev aldrig pappa. Nej istället var gäddorna en pina när de högg. Uttrycket “En gäddjävul” har jag hört många gånger. Besvikelsen blev extra märkbar då en gädda kom upp när han fiskade efter laxfiskar. Minns när vi fiskade lax då han krokade två gäddor efter varandra. Han var lika övertygad bägge gångerna att det var en lax på kroken. Jag kunde inte låta bli att skratta åt reaktionen när pappa såg att det var en gädda. Ett annat minne är när vi var och fiskade i en sjö som innehöll öring, röding och harr. Vi hade bara fått några småharrar under kvällen när pappa får påslag på sitt flugkast. Fisken är stark och det tar ett tag innan den når ytan. Han har redan målat upp en bild att det är en riktigt fin laxöring vilket vi också fått höra. Nu råkade det istället vara en mört på dryga halvkilot. Kan säga att besvikelsen åter en gång lyste i hans ögon. 

Stolt farfar när Lukas har fått sin första id.

Ja det finns så mycket mer att berätta och tanken var att fler historier skulle skapas och skrivas framöver. Pappa var också väldigt glad över att hans barnbarn börjat fiska. Förra hösten tog han med Lukas till samma bäck som han en gång gjorde med mig. Pappa visade prov på rutin och kunnande då de lyckades få flertalet fina harrar. De hade redan nu under vintern börjat prata om att åka dit igen. Vi hade även planerat att fiska regnbåge, öring och gös nu till sommaren. Men nu blev det inte så. Kanske finns det någon fin harrbäck eller fjällsjö där du befinner dig nu? Däremot bär jag kvar alla våra minnen och de skall jag försöka bevara och berätta vidare ändå fram tills den dag då vi återförenas. 

Tack för allt...