Vertikalfiske med två spön samtidigt

Eftersom jag gillar att experimentera, se mönster och lära mig saker av mitt fiske så började jag testa att vertikalfiska aktivt med två spön samtidigt. En ytterligare orsak till detta var att jag första sommaren fiskade mycket ensam och var rätt grön på vertikalfiske. Jag ville helt enkelt lära mig så mycket som möjligt. Nu några år senare så har jag lärt mig en hel del tack vare detta fiskesätt vilket ju också var tanken från början. Det som framför allt kändes intressant var att lära sig mera om gösfisket så alla tankar kring detta fiskesätt handlar i grunden om gösen. Men där jag fiskar finns det även en hel del gädda och abborre så dessa arter vill ofta också blanda sig in i leken. Vertikalfisket under alla dessa fiskepass har skett bottennära eller en bit ovanför då betesfisken stått högre upp i vattnet.

Avsikten har varit att se och lära inte att fiska så effektivt som möjligt. Man skulle kunna tänka att detta är både effektivt och ett utmärkt sätt att fiska efter flera arter samtidigt. Så kan det säkert till viss del vara men att rikta fisket på flera arter samtidigt går lite emot hur jag normalt brukar fiska. En stor del i själva fisket är för mig att på förhand lägga upp taktiken och sedan försöka hålla sig till sin ursprungsplan när man väl kommer ut på vattnet. Att då ha flera arter i skallen blir lite hackat och malet så att säga. Jag tänker även att fisketekniken, farten på driften och platsvalet kan variera en del beroende på art. Däremot tror jag på en viss flexibelhet. Exempelvis om man är ute efter gädda eller gös men istället börjar få fina abborrar. Att då inte ta vara på tillfället och anpassa fisketekniken, betena och utrustningen kan för mig kännas lite fel. Men det där är nog lite olika från person till person.

NÅGRA SAKER ATT TÄNKA PÅ VID DETTA FISKE

Om man ser till själva fiskesättet så är den första frågan man ställer sig om det verkligen går att fiska effektivt med två spön samtidigt? Man skall ju även kunna styra en motor, hålla koll på ekolodet, kroka och drilla fisk utan problem. Jag skulle vilja påstå att det går med rätt förutsättningar och viss övning. Visst i början blev det en del lintrassel, missade hugg och andra missöden. Men med tiden har dessa missöden blivit allt färre. Samtidigt måste jag säga att hur än duktig man blir på att hantera två spön samtidigt så tror jag det är omöjligt att bli lika säker som då man fiskar med ett spö. För att detta fiskesätt skall fungera så underlättar det väsentligt om vinden är någorlunda svag. Även att botten är ren från stockar, stora stenar och annat bråte. Därför lämpar sig jämndjupa och rena bottnar bäst.

Ytterligare ett problem som uppstår är vid själva hugget. Att drilla en fisk med en hand går ju inte så bra, därför gäller det att snabbt göra sig av med det andra spöet. Detta löser jag genom att sätta det i en spöhållare. Det man får tänka på sedan är att två linor är ute och därför gäller det att försöka hålla sin fisk ifrån den andra linan. Några gånger då jag haft på en större fisk så har jag kunnat veva upp linan på det andra spöet medan jag bara hållit press på fisken.

Dagar då det blåser hårdare så kan man istället för att använda motorn bara driva med vinden. Driver båten för snabbt så kan ett drivankare vara en lösning eller som jag brukar göra hålla emot lite med backen på elmotorn. Givetvis blir detta fiske inte lika effektivt då man inte på samma sätt kan styra båten. Men istället täcker man av stora områden och jag kan tycka att i vissa vatten fungerar detta ofta riktigt bra. Speciellt i större sjöar där fisken är utspridda över en större yta. Även i nya vatten kan det vara en god idé att drifta med vinden för att söka reda på fisken. En fördel är att man slipper tänka på att styra båten vilket gör fisket både enklare och bekvämare.

FINN-S V.S SHAKER

Första testet jag gjorde var att jämföra två helt olika jiggar men i samma färg och storlek. Jag använde en Finn-s jigg på det ena spöet och en Shaker på det andra.

Här har vi första testets jiggar på bild.

Storleken och färgen var alltså detsamma. Jag räknade antalet hugg, först till 10 hugg skulle ta hem duellen. Första matchen vann Shakern med 10-8 medan andra matchen slutade med 10-9 seger för Finn-s jiggen. Så med andra ord jämna matcher. Det som jag däremot märkte var att jag fick något fler gäddor på shakern medans fler gösar föredrog Finn-s. Skillnaden var dock inte speciellt stor men ändå tydlig. Bägge fiskepassen ägde rum under högsommaren i 20 gradigt vatten skall tilläggas. Generellt tycker jag att Finn-s är något hetare då vattentemperaturen är lägre medans Shakern går som bäst i varmare vatten eller då fisken jagar mer aktivt.

EXPERIMENTERA MED FÄRGER KAN GE EN FINGERVISNING

Nästa experiment var att fiska med samma modell av jigg men med två helt skilda färger. Efter några fisketurer började jag se ett tydligt mönster i sjön där jag fiskade. Mest tydligt blev det en dag då jag fiskade med farsan. Vi startade på morgonen och då låg det en rejäl dimma över sjön. Dagarna innan hade jag hittat ett hett område där jag fått flera gösar i skaplig storlek. Jag föreslog en Finn-s i färgen rainbow (gråaktig) till min far medan jag själv började fiska med Finn-s atomic chicken (orange). Samma modell/storlek men två vitt skilda färger.

 

Här ser man andra testets jiggar, två heta färger enligt mig.

Det tog inte lång stund innan farsan hade landat två gösar strax under 2 kilo. Tillslut fick även jag ett hugg men då hade farsan haft minst tre hugg ytterligare, så det rådde ingen tvekan om vilken jigg de föredrog. Det som sedan hände var att dimman lättade och solen kom fram. Plötsligt började min jigg att leverera medan farsan slutade få fisk. Tillslut bytte han till samma färg som mig och då började även han få fisk igen. Många med mig har säkert samma erfarenhet att skrikiga färger som grönt och orange ofta fungerar bättre i soligt väder medan de mer dämpade och naturtrogna färgerna går bättre vid mulet väder och sämre ljusförhållanden. Däremot dagar med halvmulet väder så kan man få testa sig fram innan man hittar rätt färg för dagen. Om man är ute själv så kan man snabba på detta genom att just fiska med två spön samtidigt.

JIGGAR I OLIKA STORLEKAR

Förra sommaren började jag testa att fiska med jiggar i olika storlekar. I de vatten jag fiskar finns det både gös och gädda så man kan aldrig vara säker på vad som hugger. Intressanta frågeställningar var därför om antalet gäddor skulle öka eller kanske främst storleken på gäddorna? Och kanske de mest intressanta, skulle gösarna våga sig på dessa klart stora jiggar? Och hur stora behöver gösarna vara för att hugga en 25 cm fet shadjigg? Kanske skulle dessa megajiggar vara medicinen för att få de allra största gösarna?

Utrustningsbiten blev nu lite förändrad. Ena spöet, ett lättare vertikalspö, rulle med 0,10-0,13 mm lina och jiggar på ca 10-18 cm. Andra spöet, Savage gears Big Pike, 0,28 mm, tunga skallar på 50-150 g och jiggar i 20-25 cm. Jag valde att fiska med mina favoritjiggar Mieko Predator och Finn-s. Skillnaden mellan dessa jiggar är väldigt påtaglig vilket gjorde det hela än intressantare. Finn-s med sin långsmala profil, delade stjärt och Mieko jiggarna med sin rätt höga form och paddelstjärt. Vad det gäller själva fisketekniken har jag haft som avsikt att fiska bägge betena så lika som möjligt, likaså vad det gäller fiskedjupet. Predatorjiggarna har jag dock haft lite mer rörelser på för att få de att fiska rätt men inte mer än nödvändigt.

Det första och andra fiskepasset fiskade jag med en Mieko spinnertail jigg på Big Pike spöet och en Finn-s på det andra. Bosse fiskade också han med Finn-s. Fisket var överlag trögt under dessa fiskepass och vi fick några få gösar och gäddor. Två av gösarna var sett till det vatten vi fiskade i riktigt fina, fiskar på nära 3 kilo. Bägge föll överraskande för Spinnertailen! Efter första gösen tänkte jag, fan vad flyt, efter andra så började jag förstå att gösarna ibland föredrar riktigt stora beten framför ett mindre. Den största gäddan däremot tog Bosse, en fisk på dryga 5 kilo som föll för en liten 14,5 cm jigg i orange. Märkligt hur det kan vara.

Här två av Miekos jiggar. Den till vänster, Mieko Predator Shad och den till höger Mieko Spinner tail.

Spinnertailen är ju lite annorlunda med sin spinnarsked istället för stjärtfena. Ett spännande hybridbete som visade sig falla gösarna i smaken. Ett bevis på att betet bokstavligen retar fisken till hugg var de 3-4 hektos abborrarna som högg på den!

Ett fiskepass där det var extra tydligt att gösarna ville ha rejäla beten var då jag fiskade med Bosse och Andreas. Bosse och Andreas fiskade med var sin Finn-s jigg (14.5-17,5 cm) medan jag körde med en Mieko Predator Shad 25 cm på ena spöet och en Finn-s på det andra. Första hugget är distinkt och kommer på Predatorn. Fisken ger upp överraskande snabbt och snart får vi se en gös på knappa kilot! Hur är detta möjligt var min spontana kommentar. Tydligen kan även mindre gösar vara glupska. Vi fortsätter att fiska och får ytterligare några gösar och ett par gäddor innan jag avslutningsvis tar dagens största gös, en fisk på nästan 3 kilo. Bete, jo Mieko Predator 25 cm.

Gösarna var sannerligen inte blyga utan smackade på 25 cm jiggar utan minsta tvekan.

Men lösningen är knappast så enkel att de största betena alltid ger de största fiskarna. Fjolårets tre största gösar fick jag alla på mindre eller normalstora gösbeten. Vid ett av tillfällena fiskade jag med två spön och då valde gösen det mindre betet. Att jag sedan tog fjolårets största vertikalgädda (10,2 kg) på en normalstor Finn-s jigg styrker det hela än mer. Däremot tror jag inte man skall vara rädd för att testa ett större bete än vad man normalt brukar fiska med. Rätt dag kan det bevisligen vara rätt melodi. Det omvända, dvs att gå ner i storlek kan ge utdelning de dagar då fisket är trögt eller om rovfisken är präglade att ta mindre beten. Det här har gett mig ytterligare ett kvitto på att man som fiskare måste vara flexibel.

Fjolårets två längsta vertikalgäddor (110 cm, 109 cm) samt den tyngsta (10200 g) högg alla på en Finn-s jigg. Ett bevis på att de största fiskarna inte alltid behöver hugga på de största betena.

Om man tänker sig dessa båda jiggar bredvid varandra i vattnet kan man fråga sig hur detta påverkar fiskarna? Här finns det många tänkbara möjligheter. Den stora jiggen syns utan tvekan bättre och ger ifrån sig starkare vibrationer. Det innebär i sin tur att fler fiskar ser den jämfört med den mindre. Det kan mycket väl vara att den större jiggen först lockar till sig fisken och att den sedan hugger på antingen det betet eller det mindre bredvid. Ett annat scenario är att fisken skyggar och skräms av det större betet. Något jag märkt är att man oftare får tidigt hugg på ett större bete då man inleder fisket på en ny plats. Detta kan ha sin förklaring att det syns bättre i vattnet och är då en hungrig fisk i närheten så smäller det direkt. En annan iakttagelse jag gjort då jag börjat vertikalfiska med större jiggar är att huggen blir mycket brutalare. Skillnaden är enorm och framför allt märker man det på gäddorna.

FUNDERINGAR INFÖR SOMMARENS VERTIKALFISKE

I sommar kommer jag fortsätta med liknande experiment. Det jag då kommer att göra är att fiska ett av spöna pelagiskt i frivattnet och det andra bottennära. Det man i alla fall vill tro är att antalet hugg kommer vara fler på den bottennära jiggen. När det gäller storleken på fiskarna tippar jag att medelvikten är högre på fiskarna i frivattnet. Men som det mesta när det gäller sportfiske så vet man inte svaret förrän man testat. Allt är inte heller alltid som man tror att det skall vara och borde vara. Ibland blir det ologiska verklighet och ens teorier omkullkastas. Just detta är säkert en av anledningarna att så många fastnat för sportfisket. Man blir aldrig fullärd oavsett hur mycket man anstränger sig. Däremot kan man ju alltid försöka att bli en bättre sportfiskare och då är detta fiskesätt ett bra sätt på vägen.