Hur ser vi egentligen på vår fångst?

Hur ser vi sportfiskare egentligen på den fisk vi fångar? Är en fångad fisk en förlorad fisk som skall klubbas ihjäl eller är den en alltför värdefull och vacker fisk som förtjänar att få friheten åter? Jag lovar att synen i dessa frågor skiljer sig markant sportfiskare emellan. Efter att senaste tiden bloggat runt en massa i jakten på bra bloggar till min nya sida har jag sett ett och annat vilket förstärkt det intryck jag haft sedan tidigare.

Till viss del verkar det handla om en generationsfråga och vilket fiske man i huvudsak sysslar med. Jag skulle även vilja påstå att det även till viss del är en geografisk fråga. Det man kan se är att sportfiskare idag i allmänhet är mer medvetna om att vara rädda om sitt fiskevatten och inte ta upp mer fisk än man behöver. Antalet sportfiskare idag är också fler och effektivare i sitt fiske vilket resulterar i fler fångade fiskar och hårt fiskande vatten. Dagens Sportfiskare är även duktiga på att rikta sitt fiske och ta upp de fiskar de är ute efter. Att värna om bestånden och inte ta upp fler fiskar än nödvändigt känns därför än viktigare idag.

Flugfiskare och metare gav oss nya influenser

Utan tvekan är det två grupper som gått i bräschen och fört fram begrepp som ”catch and realease” och ”limit your kill” så att det idag är allmänt accepterade av de flesta sportfiskare. Jag tänker på flugfiskare som oftast visar respekt för naturen och miljön samt sällan tar upp fler fiskar än vad som behövs. Mitt intryck av detta har förstärkts ytterligare efter att ha läst flertalet av de flugfiskebloggar som finns på nätet.

Den andra gruppen är specimenfiskarna som ofta är hängivna och seriösa metare i grunden. När jag började intressera mig för sportfiske på allvar hade redan en våg av modernt mete och specimenfiske sköljt över Sverige. Med influenser från främst England hade några pionjärer med Arne Broman i spetsen fört fram inte bara en ny fiskemetod utan även ett helt nytt sätt att se och behandla fisken på. Kaj Jonsson en annan profil från denna tid stod och metade mört i en å under början av 80 talet. En nyfiken man stod och tittade på Kajs alla meteprylar som då var något helt främmande och nytt i Sverige. Efter en stund så kunde inte mannen hålla sig utan gick fram till Kaj och sa med irriterad röst ”men vad håller du på med som släpper tillbaka mörten?” Svaret från Kaj var klockrent ”inte slår man väl ihjäl sina bästa vänner eller hur?” Mannen skakade på huvudet och gick sedan därifrån.

En tredje grupp sporfiskare som på senare år blivit allt större är de s.k. predatorfiskarna som består till stor del av yngre människor. Här har inställningen ändras radikalt och precis som när plötsligt karpfiskar som mört och ruda fick status under Kaj och Arnes tid har nu gädda, gös och abborre fått den respekt som de förtjänar. Speciellt gäddan som tidigare enligt min mening haft ett oförtjänt dåligt rykte har nu fått den status som den förtjänar.

Det man ser i bloggarna skvallrar en del om hur det förehåller sig i verkligheten

Jag skrev tidigare att synen på hur vi behandlar vår fångst till stor del är en generationsfråga och vilket fiske man utöver. Just de inbitna trollingfiskarna är ett exempel där medelåldern är högre och fisken klubbas ihjäl i större utsträckning. Antalet trollingbloggar är större än något annat fiske så det är helt klart en mycket populärt fiskemetod. Ser man på bilderna här är det i stor utsträckning döda fiskar som inte sällan ligger och blöder på båtdurken eller i någon balja.

En liknande bild i en karpblogg, flugfiskeblogg eller predatorblogg känns både otänkbart och främmande. I en av trollingbloggarna jag läst var det en kille som tagit en storgädda på en bit över 10 kilo som det var en bild på. Att gäddan var död såg man tydligt, i gästboken hade en besökare skrivit och frågar varför han slår ihjäl sina gäddor. Svaret kom från flera håll och de var tydliga, ”gäddor skall man klubba ihjäl”. Nu är det givetvis inte alla trolling entusiaster som delar denna syn men den är betydligt mer vanlig här vilket inte går att blunda för.

En annan grupp som ser sina fiskar ur ett annat perspektiv är de som tävlar i mete och pimpelfiske. Här är det inte tal om att släppa tillbaka några fiskar om de nu inte räknas i tävlingen. Dessa fiskare är precis lika fokuserade på att knäcka nacken av en abborre som en flugfiskare är på att återutsätta en öring. Vi fiskare har således väldigt olika behov för att bli tillfredställda vilket skapar en hel del skillnader i hur vi behandlar våra fiskar. Så kan det för min del också vara så länge det inte går ut över fiskbestånden och rubbar balansen i våra vatten.

Förändringen kommer även uppe i norra Sverige fast den kommer bara senare.

Jag brukar säga hälften på skämt och hälften på allvar att här uppe i norr ligger vi 10 år efter i tiden. När det gäller sportfisket och synen på hur vi ser på vår fångst samt behandlar våra fiskbestånd tror jag vi ligger långt efter våra vänner i södra Sverige. Som tur är finns det folk även här som är duktiga på att förmedla och jobba på att föra fram det moderna sportfisket och förbättra våra fiskevatten. Förändringen kommer även här uppe men den går ibland nog så sakta kan jag tycka.

MIN EGEN SYN I FRÅGAN

Det viktigaste för mig är att inte fiska på ett sätt så att jag bidrar till att förstöra eller förändra ett fiskbestånd. Ett vatten skall enligt min mening vara så opåverkat av oss människor som möjligt och att låta naturen ha sin gång fungerar oftast bäst. Därför har jag svårt att förstå hur t.ex. fritids och yrkesfiskare resonerar när de lägger ut sina nät och laxfällor. Vill vi inte ha en stam av vild Östersjölax i framtiden eller tänker man bara skörda av frukten så länge den finns och sedan skita i kommande generationer? Att inte våra politiker tar tag i saken är ju också anmärkningsvärt.

Som specimenfiskare känns det extra viktigt att inte döda de största fiskarna. Skulle man göra det konsekvent vet vi att balansen rubbas rejält, de stora fiskarna är viktiga både för att hålla rätt balans i ett vatten samt föra sina genetiska anlag vidare. Däremot anser jag inte att det är fel att avliva fisk, skulle jag göra det ja då skulle jag inte heller fiska. För det går inte att bortse att allt fiske oavsett om man sätter tillbaka sin fisk eller inte är till för att tillfredställa oss själva. Inget sportfiske är heller 100 % skonsamt, återutsatta fiskar kan både dö eller skadas. Hur fisken känner smärta eller inte tvistas det ju om men så länge inte svaret blir alltför alarmerande tänker jag fortsätta.

Okunnighet, kultur och egoism splittrar vår syn

Okunnighet, kultur och egoism är enligt mig bidragande orsaker att det råder så delade meningar i denna fråga. Okunnigheten kan lysa fram på olika sätt. Dels kan det vara som jag varit inne på att folk inte vet bättre. Exempelvis är det en vanlig föreställning bland många att man försöker fiska bort alla storgäddor i ett vatten i hopp om att skydda annan fisk. Istället får det motsatt effekt då antalet smågäddor kan ökas explosionsartat vilket bådar illa för de mindre öringarna, gösarna eller någon annan art man vill skydda.

Jag har också iakttagit att det numera förekommer ett tillsynes hätskt synsätt på en del håll då man som fiskare nästan riskerar att verbalt halshuggas om man tar död på en fisk eller behandlar den på fel sätt. Nätfiskare ses som monster och saxfiskare som idioter. Okej ni som följer bloggen vet ju vilken sida jag står på men samtidigt tycker jag att denna jakt många gånger går för långt och att dessa icke sporfiskare ibland kan få oförtjänt mycket skit. I vissa vatten kan det vara förödande med för mycket nät men samtidigt kan de i andra vatten vara bra för beståndet och viktigt för att öka medelvikten på rovfiskarna.

Det tar tid att ändra vi människors syn på saker och ting och i vissa fall går det aldrig. Egentligen är det inte så konstigt att man finner att många äldre människor klubbar ihjäl alla sina fiskar då de gjort så i årtal utan att behöva ägna en tanke åt det. Det har varit en självklarhet och att nu på äldre dar plötsligt börja foga sig i nya rutiner och regler är inte lätt. Samma är de gubbar som lagt ut sina nät eller saxar i hela sitt liv utan att någon gnällt om det nu plötsligt får sluta med det. Att göra den äldre generationen medvetna är bra men det viktigaste är enligt min mening att påverka den yngre generationen för det är ändå den som skall föra utvecklingen vidare. Sedan är det ju oftast lättare att skapa förändringar och påverka yngre människor, det är så vi fungerar.

Att det skiljer sig en hel del i vår syn i ämnet beroende om vi är flugfiskare, trollare eller något annat har ju också sina förklaringar och här tror jag också det tar tid med en förändring. I dessa gemenskaper, kulturer blir det lätt att man tar efter varandra, kommer det då en influens från något håll blir det lätt en förändring, ta t.ex. flugfisket och metet där vi hämtat influenser från Storbritannien. Sedan kan det ju förfalla sig naturligare att man lättare värnar om fiskarna i en bäck eller å än de i en stor sjö eller hav.

Att försöka påverka och göra folk mer medvetna i vissa frågor är för mig en drivkraft

Det kommer alltid att finns olika typer av fiskare med olika behov vilket ju bara är naturligt och trevligt. Att förändringen går framåt och att kunskapen blir bättre på hur vi på bästa sätt skall behandla våra fiskbestånd ser vi men ibland kan man känna att det tar lite för lång tid. Jag försöker påverka det jag kan här på bloggen genom att skriva inlägg samt tala med personer jag hoppas kunna göra mer medveten i vissa frågor.

Exempelvis har jag engagerat mig och skrivit om bland annat om utbyggnaden av våra älvar samt Gäddfestivalen i Kalix. En sak som jag har lärt mig är att man inte skall döma människor bara för att de inte tycker och tänker som en själv. Jag har pratat och haft flertalet givande diskussioner genom åren med äldre generationens fiskare och oftast har det bara varit givande. Minns då jag började fiska id i Aleån på 90-talet. Första åren var det alltid högar med döda fiskar som låg och stank. Jag och mina kompisar släppte alltid tillbaka våra fiskar samt propagerad för detta vilket ledde till att man åren efter slapp se dessa stinkhögar. I början var det många som undrade vad vi sysslade med men efter några år var en naturlig del i fisket.

En av anledningarna till att jag startade bloggen var faktiskt att jag ville försöka påverka och göra folk mer medvetna i vissa frågor. Om jag lyckats med detta låter jag vara osagt men jag har i alla fall försökt vilket är det viktigaste.

Mitt slutord: Låt förnuftet råda och tänk på vad som är bäst för oss alla om vi i framtiden vill ha ett bra sportfiske och låt inte egoismen styra.