Fisketurismen runt Överkalix ökar samtidigt som irritationen växer sig allt starkare

Det har nu gått ett år sedan jag skrev om den utländska fisketurismen här i Överkalix och då lovade jag att återkomma om fortsättningen. Nu är vi där... Länk till förra årets artikel finner ni HÄR.

“Vill också poängtera att detta är min sanning byggda på mina erfarenheter av närmare tjugo års fiske i de berörda vattnen. Därtill ett stort ibland på gränsen till nördigt intresse kring fiske och inte minst livet under ytan. Hur ett vattensystem ser ut och fungerar och vad det ena och det andra kan leda till m.m.”


Älven ligger spegelblank och inbjudande. Hade det varit förra sommaren så hade det kryllat av båtar men nu ser jag bara en enda fiskebåt. Inte konstigt när jag tänker efter, en älv är ett väldigt litet vattensystem med klart färre fiskar som oftast är väldigt stationära vilket betyder att de håller till på samma ställen. Detta gör vattnet extra känsligt från allt fisketryck. Under förra sommaren när vattnen tempen låg över 25 grader under flera veckor fiskades det som allra hårdast här. Under mina fåtalet gäddfiskepass här förra hösten hann jag få två skadade gäddor med avslitna gälbågar och krökt nacke. Med vetskapen om vad som hände när jag själv inte visste bättre och fiskade i 25 graders vattentemp så vill jag inte ens tänka på hur många fiskar som fick mista livet här förra sommaren. Jag pratade nyligen med en duktig gäddfiskare från orten och ställde då frågan om hur fisket i älven varit nu i sommar. Svaret var tydligt, “bedrövligt. Trodde inte det kunde bli sämre än förra sommaren men det är det.” Så anledningen till att det är färre båtar här nu mot förra sommaren är helt enkelt att fisket är för dåligt. Och det är ofta så här det fungerar i hårt ansatta fiskevatten idag där det bedrivs fisketurism, att när fisket blir nog dåligt i ett vatten så drar man vidare till nästa osv. En konsekvens då jakten på att tjäna pengar går före saker som förnuft och långsiktigt och hållbart fiske.

 Älven i maj

Nästa vatten ligger en bit nedströms älven, en sjö som fisketuristerna hittade till för ett par år sedan. Idag såg jag tre båtar ute samtidigt vilket är ungefär vad det brukar vara. Enligt en som bor vid vattnet så har fisketrycket ökat sakta men säkert men från förra sommaren så har även fisketuristerna hittat hit. Detta är ett vatten som även flertalet fiskare utanför fiskecampen upptäckt. Själv var jag med på tiden då det fiskades relativt lite här och speciellt gäddfisket då mot idag är otroligt påtaglig givetvis i negativ bemärkelse. Ett hårt fisketryck påverkar alltid fisket negativt.

Tillbaka till Överkalix och nu åker jag vidare till själva kärnan i verksamheten, Djupträsket. Klockan är runt ett tiden mitt på dagen. Jag räknar till tiotalet båtar bara vid land som tillhör fisketuristerna. Aktiviteten ute på sjön är rätt låg, skymtar totalt fyra båtar som ägnar sig åt fiske men så brukar det också vara på dagarna. Hade jag vart här på kvällen som förra sommaren hade antalet kunna vara mellan 10-20 stycken. Uppskattningsvis tillhör ca 75% av båtarna fiskecampen. Här har jag slutat fiskat för några år sedan vilket jag skrev mer om i fjolårets artikel. Hur fisket ser ut i sjön idag jämfört med för två år sedan vet jag inte men har pratat med några lokala fiskare som menar att det är svårfiskat på flera sätt och viss. Svårare att få fisk men också hopplöst då det ständigt ligger andra båtar och snurrar kring sjöns hetaste fiskeplatser. Och det är just detta som många inte förstår, att även i en tillsynes stor sjö så finner man inte fisken överallt utan den uppehåller sig på vissa ofta väldigt begränsade ytor. Förr i tiden då det bara fanns enkla ekolod så krävdes det en del kunskap att tolka loden och informationen man fick var rätt begränsad. Dagens ekolod är något helt annat, nu kan i princip en blind höna hitta sina guldkorn. Man kan även se vilka arter det är och dessutom selektera ut vilken fisk man vill fiska på.

Om vi spinner vidare på just dagens sportfiske så är det med andra ord hur lätt som helst att finna dessa små heta ytor och då säger det sig självt att det blir trångt på det bästa fiskeplatserna. Och har du då dessutom rest långt och betalat mycket pengar så är det inte konstigt att man vill nyttja tiden så bra man kan. Då struntar man också lätt i fiskets etik och moral vilket jag också själv bevittnat flertalet gånger. Man fiskar i för hög vattentemperatur, på för djupt vatten så att man riskerar att gösen och abborren får simblåsorna upptryckta ur munnen, man ligger och nöter på de grunda platserna gösen leker på och sedan vaktar sin rom så den inte blir uppäten av andra fiskar. Ytterligare en aspekt icke att förglömma med dagens moderna sportfiske är hur bra och känsliga spöna är liksom de nyare linorna. Man känner minsta lilla hugg och krokar klart mer fisk än som vad fallet tidigare om åren. Med allt detta så är det självklart att man som fiskare idag måste vara mer respektfull mot fisken fastän man gillar att fiska. Vill man idag fiska effektivt och ta upp massor av fisk så är det inte svårt för en skicklig sportfiskare. Och dessa fisketurister är oftast både duktiga och har väldigt påkostade båtar med dyra ekolod. Sedan så fiskar de väldigt mycket i tid räknat jämfört med lokala befolkningen som oftast bara är ute några timmar på sjön så det är ju klart att det får sina konsekvenser för fisken.

Vy över Djupträsket från Grelsbyberget.

 
Catch and release menar vissa är räddningen för sportfisket. De som säger så är antingen inte nog kunniga eller så försöker de skydda sig själva. Men helt klart är det en bra sak om man vill skydda bestånden av fisk men det löser absolut inte alla problem. Detta för med sig även en del negativa saker. Dels som jag redan vart inne på, skadade fiskar vilket man som fiskare verkligen inte vill se. Även fler magrare fiskar vilket också olika studier världen över kunnat uppvisa. En fisk som vart upp en eller flera gånger blir mer misstänksam, äter mindre och blir svårare att fånga. Så som många vill påstå i den debatt kring fisket häromkring “att det knappt finns några fiskar kvar är inte helt sant.” De finns men är helt enkelt svårare att fånga. Sedan är gösen med sin goda syn extra snabb att lära sig att genomskåda vad som är ett fiskedrag eller en riktig fisk.

Under kvällen åker jag vidare till Alsjärv, en mindre sjö som varit populär för många av de lokala fiskarna här omkring. Redan när jag kommer fram till den lilla rampen så hajar jag till. Jag får backa upp en bit och vända då det står flera båtvagnar och bilar på den lilla ytan man kan ha en bil på. Dessutom ligger det massa båtar utmed land. När jag synar ut över sjön så ser jag massor av båtar trängas på sjöns lite djupare ytor.

Några veckor senare ser jag på sociala medier hur det bubblar bland vissa av de som bor och fiskar runt Alsjärv och åsikterna går verkligen isär. En del menar att det är kul med att se många båtar som är ute och fiskar, att sjön lever upp och att det finns fisk så det räcker och blir över. Andra menar att nu är måttet rågat, sjön skall stängas och att man håller på att fiska bort att fisk. Själv känner jag bara en djup sorg över det som sker här och nu. Att vi skrämmer bort de som bor här och gillar att fiska medans utländska entreprenörer kommer hit och tar av våra resurser. Flertalet gånger har jag observerat att det vart proppfullt vid båtramperna vid Djupträsket, Miekojärvi (medans sjön fortfarande var öppen), och nu Alsjärv. Redan här måste vi nog stanna upp och tänka. Får vi som bor här knappt själva plats att sätta ner en båt så är vi illa ute. Skall vi verkligen offra vår kommun till en sådan verksamhet? Vad tjänar vi på det? Att bedriva en så här pass stor fisketurism i våra relativt små vatten är nog ingen vettig sak vi skall syssla med. De allra största förlorarna blir givetvis vi som bor här och lever våra liv kring dessa vattendrag.

Innan den utländska fisketurismverksamheten drog igång på allvar kom det upp en del utländska fiskare vilket jag personligen tyckte var trevligt, att de fick komma upp hit och ta del av våran underbara natur och goda fiske. Idag är den känsla borta. Nu är det endast frågan att tjäna så mycket pengar som bara är möjligt, att skörda av de tillgångar som finns medans de finns kvar eller tills man helt enkelt själv tvingats bort. Men detta fenomen med utländska fisketurismföretag som åker runt och bedriver uthyrning av stugor, båtar, guidning och andra tjänster finns på andra håll runt om i landet. Vad jag hört så finns det inget fall som varit till godo för folket som bor där. Istället har det precis som i vårt fall bara lett till osämja, dålig stämning och stängda vatten.

I förra årets artikel skrev jag om en del saker man kunde tänkas göra för att få ordning på saker och ting. Vad har då hänt sedan dess? Ja ingenting.

Jag vet inte om det beror på okunskap, ovilja, brist på intresse eller något annat. Tänker dels på våra politiker som varit knäppt tysta och passiva i frågan. Men även fiskerättsägarna eller fiskevårdsområdena. Miekojärvi valde som sagt att stänga sjön vilket är en tragiskt lösning enligt mig. Allt bråk kring Alsjärv gör ju knappast att man vill eller vågar sig dit längre. Hörde av en som tagit sin båt därifrån nu. “Det känns inte kul att vara där som det ser ut nu.” Att kommunen dessutom skyltar med fisket här uppe på ett sätt då det vävs ihop med den fina naturen och lugnet som råder här blir för tillfället näst intill patetiskt. Som det är nu är det snarare mer av ett kaos som råder.

En tid då båtarna rymdes på stranden

 
Av alla de lokala fiskare jag pratat med som är kunniga och insatta i fisket i dessa vatten så har jag inte hört något positivt. Istället har det osat mer av irritation och annat samt massa rykten om rovfiske m.m. Rykten som jag ser som just rykten fastän jag förstår att det förekommer. Av det jag själv sett så har majoriteten av fisketuristerna skött sig väldigt bra men precis som hos alla fiskare även oss som bor här så förekommer det förmodligen olagligt fiske emellanåt. Men att fisket idag påverkats det kan ingen säga nått om. De som fiskat mycket har sett följderna och vet, de som inte har gjort det gissar istället och då tenderar det oftast att bli väldigt svart eller vitt.

Jag lämnar Alsjärv och åker vidare till Miekojärv. Norrbottens största sjö som trots detta stängdes förra året. Minns när Kjell ivrigt saluförde sjön för flera år sedan för dess goda gösfiske. Tror han då ville visa upp denna sjö till alla fiskeintresserade i närområdet. Det fanns då inte en uns av egoism men bara några år senare så väljer man att stänga sjön helt från allt fiske. Detta säger en hel del om problematiken kring denna “fiskeindustri” som nu råder. Det kanske inte är någon stor sak för en kringresande fiskeintresserad turist att sjön stängs men för oss som bor här och älskar att fiska blir det givetvis ett hårt slag rakt i ansiktet.

Miekojärvi, en av de allra vackraste av våra sjöar som idag är stängd för alla förutom de som bor vid sjön.
 
Långt där ute skymtar en ensam båt, annars är det kusligt ödsligt. Det är med ett stort vemod jag lämnar sjön och beger mig hemåt. Tankarna går sedan till alla de oförglömliga minnen jag haft vid flera av dessa fiskevatten. Det känns mer som en svunnen tid långt borta från det vi ser idag. Samtidigt kan jag glädjas över den förmån jag haft att få uppleva allt detta. Sedan tar de negativa tankarna över igen då jag börjar tänka på dagens alla fiskeintresserade ungdomar i bygden som nu inte har den möjligheten som jag en gång hade...

Abborrfiske

Jakten på storabborren fortsätter men det går väl inte riktigt i den takt jag tänkt mig. Men man får vara nöjd med det man hinner och mäktar med. Kroppen har bråkat en hel del så vart omöjligt att fiska två dagar på raken utan istället har man fått fiska en dag och sen vila två. På detta har vädret inte alltid inbjudit till abborrfiske och då passar jag på att göra något annat.

Jag har betat av några nya småvatten och tror jag kan ha sprungit på ett eller möjligen två guldkorn. Givetvis har det även blivit några nitlotter samt ett vatten jag fiskade tillsammans med Mårten i som bjöd på ett helt galet mängdfiske. Men det är precis så här fiske skall vara. Man jobbar sig fram metodiskt och betar av vatten efter vatten, analyserar och avväger för att försöka få en känsla om det är värt att lägga tiden här eller leta vidare.

Att fiska från land kan vara frustrerande är en underdrift. Speciellt ett vatten jag fiskat i kändes det helt hopplöst. Var som att fiska i en skog med massor av träd i vattnet och längst med stränderna. Att försöka styra in stora abborrar mellan allt bråte kostade mig tappade beten, några större fiskar och ett knäckt spö. Trots allt helvete som detta vatten gav mig så är känslan ändå att jag måste hit igen.

Men sen springer man på motsatsen, en liten sjö med väldigt klart vatten där man kan fiska från land utan några större problem. Efter ett par småabborrar tar det stopp och nu är det frågan om en bättre fisk. När den väl ligger i håven så väcks förhoppningarna. Dess form är exakt den jag vill se fastän längden inte är riktigt är där. Men blotta tanken på en 50 centimeters i denna kroppsform får mig att börja drömma. Hit skall jag definitivt komma tillbaka…

                                     
Inte ens 40 cm och ändå inte långt ifrån ett kilo skvallrar en hel del om potentialen i detta lilla vatten. Men för att abborrarna skall bli riktigt tunga så måste det ju även till en bra längd. Frågan är om det finns så långa abborrar här? 

Här var det allt annat än gästvänligt. Men gott om abborrar i spannet 4-7 hekto. Frågan är bara om det finns en och annan större än så där? Svårt att säga men vill inte avfärda detta lilla vatten ännu i alla fall.

Riktigt små tjärnar är intressanta fastän det känns som att man misslyckas 99 av 100 gånger. Men träffar man rätt kan man bli rikligt belönad. Sådana här vatten kan i sällsynta fall skapa enorma abborrar i kortare perioder mellan varven. Men att träffa rätt är verkligen lättare sagt än gjort. Jag har provat ett par små tjärnar var av en med mycket mört och småabborrar i som kändes helt rätt. Efter ett tag lyckades jag hitta några abborrar som var nog stora att hugga. Men de var inte alls de fiskarna jag hade hoppas på. Så bara att leta vidare, skam den som ger sig...

Ibland kan ett misslyckande leda till en succé något som jag och Mårten fick erfara här om veckan. Efter två timmar utan en enda fisk så gav vi upp och bytte vatten. Vi hade en plan B men den kändes inte rätt utifrån de rådande förhållandena. Då fick vi komma fram till en plan C. Valet hamnade på en för oss helt okänd sjö. Att det fanns abborre här fick vi snabbt kvitto på. Det visade sig finnas mängder med abborrar runt två till tre hekto vilket fick oss att bli lite skeptiska. De var även rätt magra.

Men så mitt i allt står vi och drillar var sin bättre abborre på närmare åtta hekto och nu vände vinden kan man lugnt säga. För nu brakar det loss med mängder av större abborrar runt båten som kastar sig över våra beten. Efter ett tag blåser det in en regnskur som får oss att åka till land och söka skydd.


Här Mårten med dagens största abborre på 45 cm och 1250 gram som högg mitt under det galna racet med fiskar runt kilot i vart och vartannat kast. 

Efter lite vila och matrast är vi åter ute på vattnet. Vinden mojnar och plötsligt är det ytjakt av stora abborrar. Kvällsfisket bjuder på mängder av abborrar men nu är det av blandad storlek. Men då och då smäller det på någon bättre abborre och de största får vi faktiskt på ytbeten. Ingen kilos men några strax därunder. Ruskigt kul och adrenalin framkallande fiske! Så till den grad att Mårten får sätta sig och pusta ut sig efter att två stycken kilos abborrar följt betet utan att hugga.

Vi blir även störda av några gäddor mellan varven. Inga smågäddor direkt utan fiskar på över metern och mellan 6-7 kilo. Två av dessa hugger på de abborrar vi vevar in och av någon oförklarlig anledning så lyckas vi få upp bägge. Länge sedan man fått dra upp så många fiskar och då flera riktigt fina fiskar så helt klart en dag som jag uppskattade och tror även Mårten gjorde det.

Sommarn är långt ifrån över och denna sommar skall jag försöka undvika mina senaste års misstag att ta ett två månaders långt fiskeuppehåll. Tanken är att fiska ett eller två pass i veckan under hela sommaren. När inte kroppen tillåter mera än så känns det som en hållbar lösning som ger en lite fiskeglädje..

Harren – En underskattad sportfisk som jag vill slå ett slag för...

Nu under sommaren finns möjligheter till ett riktigt bra harrfiske här uppe i norr. Harren är i mina ögon en fisk som man lätt glömmer bort, en fisk som hamnar i skymundan av våra andra laxfiskar. Eller till med hånad och kallad för ”fjällmört”. För att visa den glädje harren skänkt mig genom åren så tänkte jag här skriva ett inlägg som bara handlar om denna fisk.

Vad har då harren haft för betydelse för mitt fiske? Harren är den art jämte med abborren som fick mitt fiskeintresse att födas på allvar. En bit ifrån där jag växte upp finns en mindre harrbäck där jag genom åren har lagt ner åtskilliga timmar. Det är nästan kusligt hur väl jag minns de första gångerna man besökte denna bäck. Myggens surrande, doften av myggservetter, de höga granarna, de vakande harrarna och den spänning som hela tiden låg i luften. Det var min far som tog mig hit och introducerade mig i bäckmetets ädla konst. Efter den dagen har jag besökt bäcken otaliga gånger och ibland har metspöet ersatts av ett flugspö eller ett ultralätt haspelspö. Numera lever minnena kvar men det händer faktiskt att jag besöker bäcken ibland för att se om harrarna finns kvar.

 

Min harrbäck från barndomen väcker alltid goda minnen. Skrivit en novell om denna bäck och hur den har förändrats under årens lopp. Finns att läsa HÄR för de som är intresserade...

Ett annat tidigt fiskeminne var då jag fick följa min far och hans två kompisar för att pimpla harr. Vi vandrade genom tät skog under natten, slog upp tältet och somnade därefter som klubbande sälar. Dagen efter sken solen från en klarblå himmel och vi kunde sitta där ute på den tunna isen i t-shirt och dra upp storharrar. Några år efter denna fisketripp började jag och några av mina kompisar att flugfiska allt mera. Vårt favoritställe blev Kaitumälven och de fiskrika Tjirtjam strömmarna. En otroligt vacker plats som vi besökte under flera år.

Tjirtjam strömmarna är väl värda ett besök både för sitt goda harrfiske och den enormt vackra omgivningen. Det blev några svängar hit under några år tillsammans med Fredrik, Mattias och Mikael. Många goda minnen från denna tid som finns att läsa HÄR för den som vill...

Harren är väldigt tacksam som sportfisk. Man hittar den i såväl småbäckar, älvar, tjärnar, större sjöar samt ute i skärgården. Den går att fiska efter under så gott som hela året med diverse olika sportfiskemetoder. Själv har jag fiskat harr i samtliga nämnda miljöer och med olika metoder. Här nedan listar jag de roligaste metoderna, ger lite matnyttiga tips samt annat som kan vara värt att tänka på.


Flugfiske efter harr i strömmande vatten – Utan tvekan den i mina ögon trevligaste fiskemetoden. Harren visar sig gärna genom att den går upp till ytan för att ta en insekt. Detta gör den till en extra tacksam och rolig fisk då man har möjlighet att ta den på torrfluga. Kring midsommar och veckorna efter brukar de första stora insektskläckningarna komma igång och då kan man uppleva i mitt tycke det allra roligaste torrflugfisket. På sensommaren kan den ökande vattentemperaturen kombinerat med lågvatten ibland göra fisket lite svårare. Stora kläckningar av knott kan också göra harrarna väldigt selektiva och svårflörtade. Hösten är oftast en riktigt bra tid för detta fiske, framför allt från slutet av augusti och en bra bit in i september.

Jag fiskar helst med torrfluga som sagt. En fluga som syns bra och kan vara effektiv är Muddler minnow men gillar även s.k. flugor som hänger vid ytan som tex. Klinkhammer och andra liknande flugor. Andra personliga favoriter är E:12, Red tag, supperpuppa och guldribbat haröra.


Fiske med lättare haspelutrustning – I mindre bäckar och sjöar där det inte är alltför snårigt kommer detta fiske till sin bästa rätt. Svåraste tiden att ta harren på spinn är oftast då det finns väldigt gott om insekter och om det är riktigt varmt i vattnet mitt i sommaren. Jag tycker att hösten är en bra tid, speciellt senhösten när insektslivet är sparsamt kan en spinnare eller ett litet skeddrag vara riktigt giftigt. Rätt ofta har jag märkt att när flugfisket är trögt funkar spinnfisket desto bättre och likaså tvärtom. Spinnare är go to betet nummer ett skulle jag säga. Men även små vobblers kan var riktigt heta liksom jerkbait och skeddrag. Men jag tror det finns ytterligare en metod som i vissa fall kan vara dödligt effektivt, tänker fiske med mindre flytande s.k. nedjiggar som imiterar insekter, maskar eller små kräftor som studsar längst botten.

Spinnare är enligt mig det säkraste spinnbetet för att locka harren till hugg. Här några av mina favoriter. Från vänster. Lotto, Vibrax minnow spoon, Vibrax, King, Vipp, Mira och sen något som visat sig fungerat riktigt bra både för harr och öring. En liten shad jigg som pimpar till med en liten spinnarsked.

Finess fiske med lätta grejor och mjuka beten som imiterar maskar, insektslarver och fiskeyngel tror jag rätt utfört kan vara grymt hett för harr. Har ännu inte provat detta själv men finns finns många metoder man kan prova som Ned fiske, Free rigg, Drop shot, Neko rig m.m.

Små vobbler och skeddrag kan ibland vara riktigt bra harrbeten. Från vänster. Mieko Pesa, Wiblure, Rapala original (sjunkande), Rapala original (flytande), Jazze draget (hemmagjort av min far), Toby samt Salar.

Pimpelfiske – Harren reagerar som de flesta andra fiskarna positivt när solljuset ökar framåt vårkanten. En bra tid brukar därför vara från slutet av mars till dess att isarna släpper taget. I början av vintern när isarna inte hunnit bli allt för tjocka och snön inte hunnit lägga sig kan också fisket var bra. Ute i skärgården bör man hålla koll på vattennivån. Stigande vattennivå är helt klart en fördel vilket brukar inträffa i samband med lågtryck och sydliga vindar. Harren står ofta på riktigt grunt vatten under vinterhalvåret. Grunda vikar, utanför in och utlopp och grynnor är intressanta ställen denna tid på året. Harren är i regel rätt svårflörtad och då krävs ofta en lättare utrustning och finlir för att lyckas.


Mete – En metod som är ifrågasatt av vissa, förbjuden i många vatten men enligt min mening en trevlig och spännande metod rätt utförd i rätta vatten. Med ett lättare matchspö (ca 13 fot), ett känsligt flöte samt en liten krok så blir risken för skador faktiskt inte mycket större än vid flugfiske med sjunkande, förtyngda flugor. Även med ett känsligt långt spö, liten krok kan man i regel undvika att kroka fisken djupt. Däremot motsätter jag mig till all typ av bottenmete i strömmande vatten vilket ger allt för djupa krokningar. Det är således skillnad på vilken typ av mete man bedriver vilket tyvärr inte alla sportfiskare tycks ha koll på.


Slutligen lite annat att tänka på!
Ta inte upp mer fisk än du behöver. Harren är godast att äta färsk och bör ätas på plats.

Undvik att fiska harren på senvåren före leken då den kan samlas i större mängder.

Allt sportfiske idag går ut på att göra så pass liten skada och åverkan på naturen och vatten som möjligt. Tänk därför på hur harrbeståndet ser ut i det vatten du fiskar i. Strömmande vatten är oftare känsligare när det gäller fisketryck än sjöar och liknande. Försök att kroka av harren i vattnet eller i andra hand håven. Harren är känslig av höga vattentemperaturer, speciellt i stillaståendevatten tar den lätt stryk. Viktigt att hantera den skonsamt och inte heller dra ut på drillningen.

Storgädda med bitter eftersmak

Egentligen hade jag tänkt bort gäddfisket helt och hållet nu under sommaren. Men ibland får man en känsla att nu är det läge så gjorde ett undantag. Fast hade jag veta hur kvällen slutade skulle jag ha avstått fisket helt och hållet.

Inleder med att fiska med jerkbait och efter ett tag tar det tvärstopp under några sekunder. Hinner fundera om det är botten men känner strax därefter att det rör på sig och i samma sekund släpper fisken. Tiden springer vidare och jag hinner nog beta av en stor del beten innan jag tar fram en av de nya Savage gear line-thru sikar som jag köpt inför året. Det tar inte många kast förrän det hugger!

Detta blir inledningen av den mest galna gäddfighten jag någonsin upplevt. Fisken är helt tokig och gör bland annat två rejäla luftsprång då hela gäddan är en bra bit ovan ytan. Försöker få den att gå närmare botten så den lugnar ner sig men istället gör den ett par rejäla rusningar upp mot ytan. När den väl kommer in till land är den helt utslagen.

Jag ser att den blöder en del samt har svalt hela betet djupt. Lyckas klippa och få ut krokarna och stoppa blödningen men ser att gäddan redan börjat blekna i sin färg. Fastän jag gör allt i min makt för att få den piggare så lyckas jag inte få den att komma tillbaka. Jag stannar på platsen i två timmar men inser tillslut att gäddan inte kommer att överleva. Valet blir att avliva fisken så den slipper plågas mera. En av mina tyngsta stunder jag varit med om inom fisket. Men samtidigt något som kan hända så länge man är dum nog med att hålla på med detta. 

Just sådana här saker kan hända alla men tror många inte vill tala om det. Kanske delvis för rädsla över vad folk skall tycka och säga eller en slags skam över att man inte lyckades med sitt Catch and release fiske. Skall sägas att detta händer väldigt sällan om man är duktig på att hantera fisken på rätt sätt samt fiskar när det inte är för varmt i vattnet. Eftersom det är värmebölja nu i södra Sverige så kan jag tillägga att där jag fiskade låg vattentempen på max 16 grader. Då jag valt en linje att skriva om mitt fiske på ett ärligt sätt utan filter eller vinkling så känns det naturligt att jag skriver om en sådan här sak också. En av fiskets baksidor som många ogärna vill prata om.

                 
En kanonfisk som jag träffat på tidigare. Dock inte alls så där smällfet likt förra året. Men grovheten går det inte att ta miste om. Måtten denna gång var följande: 13,3 kilo och 122 centimeter.

Blev som sagt inte den kväll jag hade hoppats på. Visst man är nöjd att ens teorier stämde och att jag lyckades få mig en finare sommargädda. Men absolut inte på detta sätt. Så känner ingen som helst glädje och förmodligen inte det jag behövde för att få en nytändning gällande gäddfisket. Hoppas bara att jag kan skaka av mig detta så kanske jag är på banan igen till hösten...

Riktigt fin gös tagen på vertikalfiske!

Jag fortsätter att variera mitt fiske rätt friskt. Denna gång var det dags för lite gösfiske tillsammans med min vapendragare Bosse. Känslan inför dagen var att gösen nu kunde ha börjat komma tillbaka ut på djupet efter dess lek men vi kunde lika gärna vara några dagar för tidigt. Vi vertikalfiskade och då är det alltid frågan om traditionellt fiske och inte så att vi åker runt och släpper på enskilda fiskar.

Ekolodet visar att betesfisken inte riktigt hunnit ut på djupet i den omfattning som vi hoppas på. Det ser rätt sterilt ut på lodet men vi ser några enstaka ekon närmare botten som skulle kunna vara gös. Vi beslutar för att testa och det tar inte länge förrän jag och Bosse bränner var sitt hugg. Sedan tar det en bra stund innan Bosse drar tre mindre gösar på raken. Nu vet vi att de finns där.

Tyvärr hade jag slarvat och inte gjort i ordning tillräckligt med jiggskallar med stinger så jag får sitta en stund och fixa detta. Ny jigg på kroken och direkt när jag sänker jag ner min Skippy fish mot botten hugger det. Först så känns det inte så märkvärdigt men fisken stånkar ändå på rätt bra där nere. Känslan är gös hela tiden men man har ju blivit lurad förr så väntar bara på den där långa rusningen som gör en besviken. Men den kommer inte så spänningen stiger. Det kanske inte är en gädda ändå.

Vi får en snabb skymt av fisken när den senare styr kosan i riktning under båten. Fan en gädda hinner jag först tänka, den ser helt enkelt för stor ut. När vi ser den nästa gång så inser vi ju båda vad det är, en gös och den är riktigt fin. Bosse håvar den på första försöket och vi kan pusta ut.

                    
                     
En riktigt fin gös som verkligen inte växer på träd här uppe i Norrbotten. Inser att det skulle kunna vara ett nytt rekord i detta vatten och tillika största gösen jag någonsin fått på vertikalfiske. Vi väger den till 5520 gram. Sedan tar vi längden när den ligger i håven i vattnet så kanske inte helt exakt men får den till 81 centimeter.

Efter denna fisk får jag lite av den där känslan att man bara vill ta det lugnt ett tag och smälta det vi upplevde alldeles nyss. Fortsättningen av dagen bjuder på några gösar till, dock mest smått med nån lite bättre runt två kilo.

Att jag skulle få en sådan här fin gös idag var rätt oväntat. Nu för tiden blir det inte så mycket gösfiske och då är inte heller kraven och förväntningarna lika stora. Känslan är också att det idag kommer upp klart färre gösar från fem kilo och uppåt än det gjorde förr om åren här uppe. Så med andra ord så måste man vara ödmjuk och nöjd när man får se sådana här fiskar.

Bäckröding

Bäckrödingen är en av få arter jag faktiskt aldrig fiskat efter tidigare. Förmodligen mest för att den inte blir så stor samt att det saknas kända vatten nära mig där den skall finnas. Däremot är jag nyfiken och intresserad kring den fisken som art vilket jag ofta blir av alla olika fiskar fastän jag inte fiskar så ofta efter dom. Så jag skulle nog säga att jag har rätt bra koll på vilka vatten de finns i här i Norrbotten samt vart man kan tänkas leta dom.

Det är framförallt i mindre bäckar i anknytning till småvatten där man tidigare satt ut olika typer av laxfiskar man skall leta. Förr i tiden så rotenonbehandlade man ju massvis med småvatten i syfte om att alla fiskar skulle dö. Ibland fungerade detta men ofta fick man inte död på all fisk så att vissa arter kom tillbaka. Själv har jag nosat upp två sådana vatten i mitt närområde som jag ville kolla upp lite närmare.

Bägge är två mindre sjöar eller större tjärnar som är grunda och rätt karga till sin natur. Även rätt klart vatten. Att det fanns fisk i bägge märkte jag på en gång. Arterna som fanns där nu eller som jag fick var gädda och mört. En kombination som inte verkar göda varandra speciellt bra. Magra gäddor i bägge vattnen medans mörtarna i det ena var små och talrika. I det andra vattnet såg man däremot flertalet lite större mörtar simma omkring. Kanske just därför gäddorna också var lite större här. Fick en på dryga fem kilo som störst. En mager fisk på närmare en meter.

Vad jag hört om den ena sjön var att det en gång i tiden fanns riktigt stora abborrar där. Men av allt att döma så verkar abborrarna nu vara borta. Jag misstänker att det även i den andra sjön fanns abborrar men att de också dog ut efter rotenonbehandlingen av sjön. Så kanske abborrarna är extra känsliga av detta gift? Då jag inte visste något om dessa små sjöar så hade man ju en tanke att det kanske skulle finns bäckröding där. Men det fanns inget som tydde på detta. Tror inte heller att bäckrödingarna skulle ha någon chans att konkurrera med mängden av alla mörtar och gäddor.

Däremot i bäckarna fanns det ju en chans att dom flytt ut till och etablerat ett bestånd i.

Detta kollade vi givetvis upp också. Fastän bäcken påminde mer om ett större dike som man på vissa håll lätt klev över utan att ens behöva hoppa så lyckades vi till sist få en bäckröding.

Min första bäckröding fångad i en bäck som mer påminde om ett dike. Egentligen otroligt att det ens finns fisk här.  

Efter detta åkte vi efter en annan skogsväg så vi kom längre ner efter samma bäck. Här hade diket förvandlas till en liten bäck.

På vägen tillbaka fann vi en annan bäck som inte ens hade ett namn på kartan. Inte kunde det väl finnas fisk här tänkte vi. Men tog inte lång stund innan vi fick beviset.


 I denna bäck var bäckrödingarna lite mörkare i färgteckningen. Denna var också klart grövre än fiskarna vi fick i den andra bäcken.

Bäckrödingen är förmodligen inte den mest spektakulära och roligaste sportfisken men däremot är den synnerligen intressant som art betraktat. Att den kan bilda bestånd i så små vatten är rätt häftigt. Tanken är att fortsätta utforska dessa småbäckar längre ner för att se hur bestånden ser ut. Förhoppningen är ju att de både växer i storlek och antal desto större bäckarna blir.


FAKTA BÄCKRÖDING

Bäckrödingen är en rätt glupsk rovfisk från östra Nordamerika. Den introducerades till Sverige i slutet av 1800-talet. Den blir oftast 35-45 centimeter lång och väger upp mot 1 kilo. Men i småbäckar oftast klart mindre. Men kan även lokalt bli klart större än så. Svenska rekordet ligger idag på 2,6 kilo. Tillväxten styrs ofta hur bra födotillgången är, storleken på vattnet samt konkurrens från andra fiskar.
De största bäckrödingarna påträffas oftast tjärnar med extrem tillgång till föda eller i anslutning till någon fiskodling.

Bäckrödingen räknas som en invasiv art som man ofta planterade ut i småvatten runt om i landet från sextiotalet och några decennium framåt. Det visade sig att arten trivdes så pass bra i flera vattendrag, speciellt små bäckar att den bildade livskraftiga bestånd och i vissa fall konkurrerade ut andra arter. I Norrbotten finns bäckrödingen i flertalet bäckar och mindre åar samt även i enstaka små tjärnar i anslutning till bäckarna.

Just i riktigt små vattendrag tycks bäckrödingen ha största konkurrensfördelen mot andra arter.
Ofta är det öringen den konkurrerar med och blir vattendragen istället lite större så ökar fördelen för öringen. I vissa vattendrag kan till och med öringen och bäckrödingen bilda starka bestånd tillsammans.

132 centimeter gäddan på ca 17 kg från Rickleån visade sig vara en ordinär tiokilos..

Jim Burman Englund fick nyligen svar på sin fråga, hur mycket kan den gädda han fångade ha vägt? Enligt Jim så var den ju 132 centimeter och borde då ha vägt ca 17 kilo. Jim säger även till Västerbottens kuriren att han grämer sig över att inte fisken blev vägd då batteriet till vågen saknades.

Nu behöver varken Jim eller vi andra som “tvingats” se denna fisk lite överallt fundera. Som så många gånger förr så segrar sanningen till sist. Rasmus Olofsson är killen som lyckades återfånga Jims gädda som nu plötsligt hade krympt rejält. Längden var nu 112 centimeter och vikten stannade just över 10 kilo.

Att just sådana här fiskar oftast lyckas komma upp i dagspressen ändå från lokaltidningarna till Expressen och SVT visar hur dålig man är att kolla upp saker och ting. Källkritik är något som många av dagens journalister tycks sakna. Nu gäller detta ju “bara” en gädda men andra gånger kan det vara andra viktigare ting. Inte konstigt att förtroendet för public service sjunker.


Text och bilder kring denna fisk hittar ni på här:

Expressen – Artikel

Expressen – Youtube

Rasmus Olofsson Instagram


Lite intressant att läsa alla kommentarer från sociala medier som också speglar vårt samhälle väldigt väl idag. Själv insåg jag ju direkt att något inte stämde med denna fisk. Att den omöjligt kunde vara så pass lång som 132 centimeter. Att den istället såg ut som en rätt “ordinär” fisk på runt tio kilo. Detta påpekades givetvis av några som har sett sådana där fiskar flertalet gånger. Direkt kom mothuggen från pöbeln som anser sig kunna och veta bäst. Dessa självutnämnda proffs som gärna gör jämförelser med en gädda som de fångade en gång, att vikten borde vara 15-17 kilo. Sedan givetvis kommentarer om att man bara är avundsjuk och inte kan glädja sig med att andra lyckas bättre än en själv. Tråkig baksida att man som erfaren fiskare får en massa skit om man försöker upplysa nybörjare och de som inte kan så mycket om saker och ting. Detta är nog den största anledningen till att jag sällan eller aldrig orkar kommentera inlägg längre. Som Stenmark sa en gång, “hä löns int förklara för den som int begrip”

Får väl avslutningsvis gratulera Jim till en fin gädda! Undrar bara hur du kunde mäta fel med tjugo centimeter och tro att den vägde sju kilo mer än den visade sig väga? Om inte så borde du ju ha lärt dig vid en ålder av 43 år att det är fult att ljuga...

Juni - Semester!

När jag nu tittar ut genom fönstret är det svårt att förstå hur snabbt det går från snö, barmark till gröna gräsmattor. Däremot tiden fram till detta d.v.s. vintern upplevs istället som en plåga som sniglar sig fram som att den aldrig vill ta slut. Men nu är vi just där i alla fall jag vill vara, i början av sommaren och en fem veckors semester som står framför dörren. Det är nu om något man skall försöka stanna upp, leva i nuet och bara njuta av tillvaron och släppa stressen och ta tillvara tiden så bra det bara går.

Om sommaren är ovanligt tidig i år så var även våren det. Inte ofta man haft chansen att fiska i öppet vatten här uppe under större delen av maj. I år har man faktiskt haft det vilket är väldigt sällsynt. För ovanlighetens skull har jag stått fast med det jag tänkt mig under de första veckorna in på fiskesäsongen i öppet vatten. Jag har fiskat en eller ett par dagar i veckan och då varierat mitt fiske rätt friskt. Nu senast så blev det lite harr och öringsfiske. Dessförinnan lite abborrfiske och så några gäddfiskepass emellanåt. Abborrfisket har varit det jag prioriterat mest hittills vilket jag också skrev om i förra månadskrönikan. Det lilla gäddfisket jag bedrivit har vart uteslutande i nya grunda vatten. Allt fiske har skett från land och metoden har varit spinnfiske.

En riktigt vacker fisk som dök upp väldigt oväntat i ett mindre strömmande vatten.

Resultatet har ändå varit helt okej skulle jag säga. Inga monsters men flertalet hyggliga gäddor från 6 upp till en dryga 8,5 kilo. Några fina abborrar kring eller strax över kilot samt ett par skapliga harrar, en brunöring på dryga kilot samt havsöring på 1,6 kg.

Juni är nog den månad det finns flest fiskealternativ att välja emellan för mig. Just det faktumet kan lätt ställa till det en del. Dels kan det skapa lite stress och beslutsångest. För vad skall man gå efter, skall man satsa på det man är mest sugen på eller det man tror sig har störst chans på att lyckas med? Skall man chansa mera eller köra mer safe? Vilka metoder, vatten och tekniker? Fiske från land eller båtfiske? Tja inte lätt att välja alla gånger och inte blir det lättare om man vill fiska brett efter flera arter.

Exakt hur jag kommer lägga upp mitt fiske är jag faktiskt osäker på. Abborrfisket känns lite som prio ett men sedan finns det flertalet alternativ som ligger där i bakfickan. På ett sätt är det lite spännande om saker och ting inte alltid är glasklara, att man istället får fundera, klura innan man sedan tar ett beslut. Så man kan säga att årets fiske står i rejäl kontrast med fjolårets då jag gick all in på gädda. Nu står istället flertalet dörrar på glänt, den stora frågan är bara vilka man skall välja…

Avslutar med lite HISS, DISS och vattendelaren baserat helt på mina egna åsikter och tankar…


DISS -

Vattenkraften i Sverige – Uråldriga regler, nonchalans från kraftbolagen, bara tjäna pengar!

Följa john mentaliteten inom fisket – Blir ett vatten exponerat och känt för allmänheten så kan man vara säkra på att fisketrycket ökar.

Att köpa mört till sitt ismete – Sånt fixar en riktig fiskare själv!


HISS +

Sportfiskarnas arbete – Man blir glad då man ser pengarna användas till saker som åtgärder som förbättrar livsvillkoret för våra fiskar eller när man satsar på fiskeläger för barn och ungdomar.

Alla duktiga hantverkare inom fisket i Sverige – Vi är verkligen världsbäst när det gäller skickliga betesbyggare och flugbindare!

Eldsjälar som lägger ner energi och tid för att förbättra och hålla ordning på sina fiskevatten! Allt från fiskeföreningar och enskilda personer som brinner för sin sak. Då är det värt varenda krona man betalar när man fiskar.


VATTENDELAREN

Fiskeguider – Ett yrke som kan skada mer än att göra nytta om man gör det på fel sätt. Samtidigt kan det vara en bra möjlighet för funktionshindrande, gamla och nybörjare att komma ut och göra något man älskar.

Maj - När skall abborrfisket få den tid det förtjänar?

Om jag försöker göra en slags överslag eller summering kring allt mitt fiskande under mitt liv så är det egentligen bara två arter som alltid har funnits med. Den ena är gäddan och den andra är abborren. Egentligen vill jag inte rangordna eller ställa dessa två arter mot varandra för det känns som att det i slutändan skulle bli dött lopp. Jag kan bara konstatera att abborren tillsammans med gäddan är de arter som utan tvekan betytt mest för mitt fiske.

Trots denna hyllning av abborren som bevisligen är en fisk som jag tycker om på så många sätt och vis har den på något märkligt sätt oftast fått hamna i skymundan för någon annan art. På nittiotalet var det idar och lakar som jag lade ner mest tid på att söka. Sedan blev det lite mindre seriöst fiske under rätt många år och då var det oftast fjällresor och laxartade fiskar som kändes mest intressanta. Men så under bloggens första år kändes det lite som att nu är det abborrens tur att få lite kärlek. Men detta överskuggades snabbt av gäddor och inte minst gösen som kom in som en ny bekantskap och friskt fläkt i min fiske värld. Hips vips så var abborren åter bortprioriterad. Lite så här har det varit för mig att abborrfisket mer eller mindre alltid hamnat i skuggan till förmån av andra arter. Ändå har abborrfisket alltid funnits där i mina tankar men fiskepassen har varit allt för få och inte speciellt välplanerade heller. Kanske det kan bli ändring på det framöver? I alla fall så hoppas jag på det.

En viss förändring eller förbättring har det ändå skett under de senaste tre, fyra åren. Trots alldeles för få fiskepass så har jag ändå kunnat fånga i mina ögon två riktigt fina abborrar som krossar mina tidigare rekord. Dessa fiskar är absolut inga slump fiskar utan har kommit under målmedvetna fiskepass då jag fiskat på platser och i vatten där jag tror att chansen finns där för att fånga någon riktigt stor abborre. Jag har redan lagt upp en slags plan över hur jag skall fiska, lite vilka typer av vatten jag skall leta efter. Känns dock som att jag bara skrapat på ytan ännu så finns mycket att undersöka.

Att söka rätt abborrvatten där det simmar abborrar från kilot och uppåt är lättare sagt än gjort. Speciellt då jag inte nöjer mig med skapliga abborrar utan letar efter vatten där man känner att potentialen för en två kilos finns. En två kilos abborre fångad i Norrbotten är en riktigt svår nöt att knäcka men också fullt möjligt. Något som jag kan gå i gång på och jag har skrivit det förr här och gör det gärna igen, en abborre över två kilo är en av mina drömfiskar. Men för att göra det hela mer personligt och utmanande så vill jag att den skall vara tagen här i Norrbotten. Sedan helst att detta skall ske i ett vatten jag själv hittat till eller i vart fall varit delaktig. Likt den drömgädda jag tog förra årets så hade den ultimata drömmen vart att ta den från land på traditionellt spinnfiske. Samtidigt måste jag vara ödmjuk och inse att om detta någon gång skall gå i uppfyllelse så gäller det absolut att jag gör jobbet rätt och har extremt flyt.

Abborre dryga kilot och 40 cm från ett mindre vatten. Denna fisk tog jag bara för någon dag sedan och den har förmodligen just lekt. Jag har tidigare fångat några abborrar här upp till 8 hekto och redan då fått en känsla att potentialen är god för riktigt stor fisk. Med denna fisk så tror jag inte bara att potentialen är god utan nu vet jag att den finns här. Frågan är dock bara hur långa fiskar det finns här? Just höjden på abborrarna här sticker ut. Ser mer ut som små braxnar än vanliga abborrar.

Att fiska från land riktat efter stora abborrar är ett oerhört påfrestande fiske. Ofta är det svårt att hitta lämpliga vatten där abborrarna håller till landnära. Många gånger blir en båt lite av ett måste speciellt en bit in i sommaren då vassen växer upp. Är det djupt eller botten av dy eller lera så kan man inte heller ta sig ut. Annars kan vadarbyxor vara ett bra hjälpmedel i vissa vatten. Min tanke är att nu få lite mer fart på sökandet på lämpliga vatten, sedan lägga lite mer tid I några av dessa vatten. Utesluter inte heller att det senare kan bli aktuellt någon gång att dra med sig någon liten båt om man vill ta en genväg och förbättra oddsen markant. Vissa vatten är som sagt extra knepiga att fiska från land.

Med åren har själva miljön där jag fiskar blivit allt viktigare. Naturupplevelsen är således en viktigt detalj men också den där ovissheten som gör att spänningen växer fram. När man sedan får ett kvitto att det simmar stora fiskar då blir det hela ännu mäktigare...

En slags visuell dröm är viktigt för mig men det går inte bara att fiska utifrån den. Viktigaste för mig är att ha någon form av tanke eller plan när jag jagar stora fiskar, detta oavsett vilken art det gäller. Jag inser här snabbt att det går inte fiska i alla möjliga småvatten och hoppas på det bästa. Den största nyckeln är utan tvekan att hitta rätt vatten där potentialen finns för en drömfisk. Här ligger den största men samtidigt roligaste utmaningen. Att få testa ens teorier och vad man tror är rätt och se om de senare kan stämma. Att testa ett helt nytt vatten i hopp om att det kan vara det rätta, sånt är alltid spännande. En litet delmål eller kul grej är att försöka ta abborrar över kilot i så många vatten som möjligt. Sedan gillar jag ju också att jämföra vatten emellan, göra statistik osv. Tyvärr är mitt register gällande större abborrar och vatten väldigt klent I jämförelse med gäddfisket. Som vanligt så är mängden fisk rätt ointressant i mina ögon utan hellre få men större och just känslan när man tror att rekordfisken kan finnas där man fiskar är nog den viktigaste triggern för mig

Som jag skrev tidigare så har detta projekt redan börjat under de senaste åren men i väldigt liten skala. Min förhoppning är att bättra på mig här genom att planera bättre, prioritera abborrfisket mera och framför allt lägga mera tid.

I skuggan av mitt gäddfiske har det blivit naturligt att jag inte skrivit så mycket om abborren eller mitt abborrfisk här på sidan. Som sagt jag har ju tjuvstartat lite med mitt projekt (stora abborrar i små vatten) men inte hunnit så långt ännu. Det finns dock lite material redan nu att skriva om och hoppas på mera I framtiden, så min förhoppning är att delge en del av detta här på sidan i framtiden. När, hur vet man aldrig, för risken finns ju som alltid att någon annan art kommer i vägen…

April – slutspurten av isfisket gav en riktigt fin gädda!

Förhoppningen var att jag skulle få lite mer fart med mitt skrivande under den gångna vintern och vidare fram emot sommaren men tyvärr har det inte blivit så mycket av den varan. Däremot har jag suttit en del framför datorn och gått igenom diverse saker från mitt gäddfiske från 2010 och framåt. Det känns lite grann som att min satsning gällande detta fiske börjar lida mot sitt slut eller så vill jag bara få ett slags bokslut. Intressant i alla fall att summera och göra statistik som visar på både utveckling men också vissa förändringar och tendenser i mitt sätt att fiska. Även hur fisket har sett ut och förändrats över tid i de olika vatten jag fiskat i. Meningen var ju att jag skulle delge en del av detta under vintern och våren men så blev inte fallet. Jag känner att det finns en del kvar att fixa och bena ut innan jag är nöjd. Blir ofta så när jag börjar med något så tenderar det ofta att bli mer omfattande än jag trodde från början och detta var absolut inget undantag. Men den som väntar på nått gått…

Trots att hälsan inte alls varit på topp så har min envishet överraskat mig mer än en gång under de senaste veckorna. Jag har liksom tvingat mig ut fler gånger än jag trodde var möjligt. Jag inser att varje gång jag tar mig ut så kommer det något gott av det. Frisk luft, motion och vårsol gör gott både med den mentala och den fysiska hälsan. Man sover också bättre och då kan jag lättare ta smällen med min kroniska värk. Nu skall jag inte klaga allt för mycket, finns de som har det mycket värre med sjukdomar som gör att man inte ens kan sig utanför sin bostad. Så jag är trots allt lyckligt lottad fastän man dras med vissa bekymmer.

Ni som läst mitt första inlägg för året om mina fiskeplaner så fanns det ju tankar att succesivt börja avveckla gäddfisket för att istället söka och hitta nya utmaningar med fisket. Detta faktum kvarstår men däremot har jag känt att ismetet förmodligen kommer bestå ett tag till. Finns många vatten och ställen jag har kvar att testa helt enkelt. Sedan den kanske största fördelen, att jag denna tid på året slipper trängas med flocken av utländska turistfiskare. Så isfisket i år blev i mångt och mycket en repris från föregående år. Det vill säga mest ismete efter gädda och sedan lite pimpelfiske utöver det.


I förra krönikan i mars skrev jag om mina tre första ismetepass för året. En bra start med en 11 kilos som följdes upp av ett par mediokra pass. Frågan är hur gick det efter det?

Mars bjöd ju på ett mild men väldigt omväxlande väder där lufttrycket åkte berg och dal bana. Enligt mig det sämsta man kan tänka sig för ett bra gäddfiske från isen. Och mina erfarenheter stämde faktiskt till hundra procent för fisket har varit riktigt kasst en tid. Endast under morgonen har gäddorna varit hyfsat aktiva innan det mer eller mindre dött av helt resten av dagen.

Men så efter påsken kom det första högtrycket sedan extremkylan i januari och februari. Ett tillfälle jag givetvis inte ville missa och det blev några seriösare fiskepass där målet var att få mig en bättre gädda. Första passet bjöd på bra fiske om man ser till antalet fäll. Nu var gäddorna igång från tidig morgon fram till sena lunch. Flera huggperioder och nu kände jag mig mer hemma med fisket igen. Mycket sol och huggvilliga gäddor. Men storleken var klen.

Efter tre, fyra riktigt små gäddor så lyckas jag tappa två stycken som bägge känns lite bättre. Detta får mitt humör att tryta och efter några svordomar så fäller spöet närmast där jag nu befinner mig. Snabbt är jag där och när fisken inte vill ta någon lina så tänker jag instinktivt att fasen nu är det en till snipa man får hala upp. Sätter in mothugget och sen det tar bokstavligen tvärstopp. Ja så till den grad att jag hinner tänka att jag förmodligen sitter fast i något träd eller liknande på botten. Men känner då att det börjar röra på sig och inser att fasen nu är det något riktigt stort jag har att göra med!

                               
En fisk som kom väldigt, väldigt oväntat och då blir ju glädjen också desto större. Dessutom ett nytt rekord för mig i det aktuella vattnet vilket känns extra kul.

Riktigt bra längd 123 cm, även grov över ryggen, rätt så fet, dock lite avsmalnande baktill och inte så där superhög i kroppen. Men ändå en ansenlig vikt på fina 12,7 kilo…

Under de två efterföljande fiskepassen flyter fisket på rätt bra med bl.a. tre gäddor mellan nio och tio kilo. Däremot dyker det inte upp några fler “monsters”. Trenden är dock att fisket blir allt segare för varje fiskepass vilket också säsongens två sista ismetepass bevisar. Precis så brukar det i regel vara så här i slutfasen av isfiskesäsongen. Sedan kan långvariga högtryck även under denna tid på året likt sommaren få fisken att bli mer och mer inaktiv med bara kortare huggperioder. Ytterligare en aspekt att lägga till är ju att dagarna blir allt längre och då har ju fiskarna tid att sprida ut sina aktiva perioder under längre tid och därför kan “döperioderna” nu bli längre. Viktigt då att veta eller försöka lista ut när gäddorna har sina huggperioder.


Överlag har det varit kass kondition på mina gäddor hittills i år. Men glädjande nog finns det ett undantag att visa upp. Denna gädda hade en k-faktor på fina 0,86 och vägde 9420 gram fördelat på endast 103 centimeter. 

Mellan och ibland även under mina ismetepass har det blivit en del pimpelfiske med blandad framgång. Det har kommit upp flertalet arter i protokollet såsom id, braxen, mört, gärs, stäm, abborre, gädda och gös.

Aldrig tidigare under mitt drygt femtioåriga liv har snön försvunnit så här tidigt på året. Det hela känns faktiskt lite overkligt som att vi ligger nästan en månad före i tiden för vad som är normalt. Däremot ligger isarna ännu på många vatten men de har tagit rejält med stryk så kommer det inte något rejält bakslag snart kan det bli några veckor tidigare än normalt även här.

Totalt blev isfiskesäsongen 2026 ungefär sex veckor lång för mig vilket träffar genomsnittet rätt exakt om man ser hur det sett ut för mig de senaste åren. Gäddfisket tog som sagt mest plats och resultatet blev ändå helt okej fastän jag kunnat lyckats bättre vissa år. Sex bokförda gäddor från nio kilo och uppåt är godkänt men det är egentligen en fisk som sticker ut lite extra som gläder mig klart mest och det är toppfisken. Utan den hade jag nog inte känt mig riktigt nöjd. Nu kan jag istället luta mig tillbaka nöjd och belåten och vända på bladet och se fram emot fisket i öppet vatten...