Gädda över 14 kilo!

En gädda över femton kilo är för mig lite av målfisken. Det var i alla fall det år 2010 då jag började fiska inriktat efter stora gäddor. Men med åren har den där hetsen kring stora fiskar svalnat lite eller snarare mer förändras. För den finns fortfarande där men det har dykt upp en del andra saker som kommer före själva toppvikten. Jag söker mer efter upplevelsen, sättet den tas på, planeringen innan och inte minst vart jag fångar min rekordgädda.

Jag är kanske lite korkad men att åka till någon plats där det tagits flera gäddor över femton lockar inte speciellt mycket. Jag skulle tex. aldrig byta bort nån av mina trettonkilos gäddor mot en holländsk sextonkilos. Det som driver mig mest med storgäddsfisket (ja egentligen allt spciemenfiske) idag är nog en ständig upptäckarlust att söka sina egna ställen och få testa sina egna teorier. Jag behöver då inte få den största gäddan för att känna mig nöjd. Det kan räcka med att jag ser något i ett vatten som får mig att tro på stället. Sedan är det bara att planera in hur jag skall försöka överlista de stora gäddorna som jag tror skall finnas där. När man tillslut lyckas på sådana ställen så skänker det mig en enorm tillfredställelse. En sådan tillfredställelse har jag faktiskt fått känna på i höst vilket jag nu kommer att berätta om.


En envis kall nordanvind hade hållit mig inomhus en dag. Detta trots att jag hade planerat att fiska. Jag hade studerat väderprognosen noga och dagen därpå skulle nämligen vinden avta och solen skulle komma fram vid lunchtid. I min värld var det just ett sådant ögonblick som jag sökte efter. Ett väderomslag som jag tror storgäddorna kunde gilla efter några dar med tunga moln, dimma och kalla friska nordvindar. Jag inväntade ögonblicket och var väl förberedd dagen därpå…

Vädret var precis som utlovat och det såg hett när jag kom ned till vattnet. Förväntningarna och pirret fanns där och jag var verkligen påkopplad. Första kastet gav inget, nytt kast ingenting. Kast nummer tre och nu låter jag min Peto sjunka ned till botten innan jag börjar veva hem den. Vevar några meter och så får jag värsta “slackhugget” vevar in linan snabbt och sen tar det tvärstopp. Fisken står nu helt stilla nån sekund och går liksom inte att rubba. Jag får "storgäddsvibbar" på en gång och efter en långrusning som aldrig vill ta stopp så är jag nu helt säker på min sak. Detta är en riktigt stor gädda. En minut senare så får jag se en skymt av varelsen som kommer upp och vänder i ytan. Där och då förstår jag att det kan vara min bästa gädda någonsin. Det är nu nervositeten kommer in samtidigt som benen blir svagare. Detta är ett tillstånd som sällan händer mig nuförtiden. Som tur är går resten av drillningen prickfritt. Gäddan kommer sakta in och snart ligger den säkrad i håven.

Redan där i håven så vet jag någonstans att denna fisk lär vara mitt nya rekord. Gäddan är både lång, grovvuxen och hyfsat fet. Helt enkelt en riktig praktfisk som jag nu jagat en tid.

14050 gram – 124 centimeter (Spinnfiske - Rapala Peto 20 cm)

Det blir inte lätt att börja om att fiska efter detta. När anspänningen släpper så får jag svårt att koncentrera mig och lika påkopplad som jag i början av fisket lika frånvarad känner jag mig nu. Det blir några kast här och där men lika ofta står jag eller sitter ned och tittar på fåglar eller annat som dyker upp ute i naturen. Energin är helt slut men det är väl så det skall vara när man tagit sin första gädda över 14 kilo...