MINNEN FRÅN FÖRR - Harrbäcken

Den sista myggan har för länge sedan somnat in, luften är klar och kall och det känns som att vintern är på antågande. Jag smyger mig fram längst den lilla bäcken och bakom mig står min far djupt koncentrerad i sitt fiskande. Jag skakar på huvudet och känner mig en aning förbryllad och vilse för detta är inte bäcken som jag minns från mina barndomsår.

Den grunda, porlande bäcken med klart vatten och botten med sten och sand ser jag ingenting av utan istället lite djupare vatten som bara ytterst långsamt flyter. Min far nickar och säger att fiska du här, det finns gott om harr ska du få se. Något skeptisk lyder jag honom men samtidigt vet jag att han brukar ha rätt angående fisket här. Detta är hans hemmaplan och veckan innan hade han fått flera fina harrar i bäcken.

Bäckens förvandling har sina orsaker eller rättare sagt sin orsak, nämligen bävern. Denna skygga varelse som för sådär 20 år sedan knappt existerade i mina domäner, nu tycks de ha erövrat varenda litet vattendrag och det har minsann fått sina konsekvenser. Jag är i grunden en sann djurvän men ibland börjar jag bli rätt trött på dessa krabater. Visst de förtjänar sin plats i naturen minst lika mycket som jag själv men på grund av dess våldsförande av naturen så väcker de mig en gnutta avsky. Fast samtidigt är det ett fascinerande djur som är trevligt att skåda men det känns som att beståndet har vuxit sig allt för stort på många håll.

Vi fiskar oss fram längst bäcken på en sträcka av några hundra meter och vi passerar den ena efter den andra bäverdammen. På ett ställe upptäcker jag en hydda som ligger väl dolt under en stor gran. Fisket går segt förutom en liten gädda som kommer upp innan jag lyckas lura dagens första harr, en liten men vacker skapelse som givetvis får simma tillbaka. Tiden går, timmarna flyger fram och det känns helt enkelt underbart att tillbringa sin tid djupt inne i skogen med det ständigt rådande lugnet. Här kopplar man verkligen av både i kroppen och själen och det känns som man knappt existerar, man blir ett av naturen, tankarna försvinner och man bara lever i nuet.

Plötsligt väcks jag av en skugga i vattnet och en fisk som nyfiket följer efter betet men inte riktigt vill hugga. En stund senare så sitter den där och efter en trevlig fight så är den besegrad. Jag lossar varsamt kroken, väger den till 720 gram innan jag sätter tillbaka den. Trots att jag tagit ett par hundra harrar i denna bäck så blev denna sista fisk unik, det var nämligen den största av de alla.

FÖRSTA GÅNGEN.

För mer än tjugofem år sedan så gästade jag samma bäck för första gången. Minnena från den tiden sitter fortfarande kvar och det är nästan skrämmande hur pass detaljerat jag minns dessa fisketurer. Jag kan tydligt se framför mig hur det såg ut då, höra hur myggen surrade och känna doften av myggolja. Min far var med mig då också och det var han som lotsade mig rakt in i denna underbaraste värld av dem alla. Människan är en märklig på många sätt och vis, man vill gärna försköna och överdriva hur det var förr, fisket var bättre och naturen i stort sett opåverkad och det fanns inga yttre hot. Säkert fanns det faror på den tiden också men bäcken var mer orörd och fisket var bättre, i alla fall som jag minns det.

MÄNNISKANS PÅVERKAN.

Under åren som gick så fanns harren fortfarande där men vissa sträckor längst bäcken utsattes för övergrepp som renderade i att harren sökte sig bort från områdena. En av de allra vackraste och bästa platserna var där bäcken ringlade sig fram omgivande av ängar. Vissa sommarkvällar kunde man se mängder av harr som plockade insekter vid ytan men nu är det annorlunda. En bonde flyttade till en gård i närheten. Han tog över ängarna, plöjde upp dem, gödslade och än värre grävde flera stora diken som ledde rakt ut i bäcken.

Numera ser man inga vakande harrar, vegetation av näckrosor och annat har utbrett sig och sandbotten är i det närmaste försvunnen. En bit längre upp fanns ett annat trevligt ställe som idag inte är vad det har varit. En sommar när jag kom dit såg jag att en skogsmaskin varit och röjt hejvilt kring bäcken och knappt lämnat kvar något träd närmast bäcken. Dessutom hade de grävt ett stort dike som fört med sig en massa lera och jord rakt ut i bäcken. Diket mynnade ut i en av de tidigare så säkra djuphålorna där det inte sällan stod ett par riktigt fina harrar. Nu är harrarna borta därifrån och frågan är om de någonsin kommer tillbaka.

STORHARR.

Som tur är bäcken rätt lång med harrar på flertalet platser. Några av dessa platser håller fortfarande harr och inte sällan förvånansvärt stor fisk med tanke på bäckens ringa storlek.

För bra många år sedan fiskade jag tillsammans med min morbror Anders längst med en av de bättre sträckorna. Vi fiskade hela kvällen och en bra bit in på natten. Anders som kan bäcken precis lika bra som jag själv lyckades lura upp kvällens största harr, en fin bit på dryga 4 hekto. Själv hade jag bara fått småharrar och innan vi åkte hem fick jag ett infall att prova rakt nedanför där vi parkerat bilen, ett ställe som normalt bara brukar ge gädda och abborre.

Men stället ser dock rätt trevligt ut och jag har tänkt flera gånger att det borde kunna stå någon finare harr här. Sagt och gjort så knallade jag ner i den något ogästvänliga terrängen och fick tillslut ut mitt långspö och mask i vattnet. Hugget kom direkt och upp kom en för mig gigantiskt harr för att vara här. Tidigare hade jag fått harrar på knappa halvkilot men denna var bra mycket större. Vågen visade på drygt 700 gram vilket var en perfekt avslutning kan man tycka. Men strax därefter kom en harr till som bara var snäppet mindre! Både före och efter denna sommarnatt har jag åtskilliga gånger provat fiska på samma ställe men aldrig sett röken av någon harr.

HUR SER FRAMTIDEN UT?

Harrstammen här är av segt virke och trots att vi människor har gjort det svårare för den att överleva så finns den fortfarande kvar. För några år sedan upplevde vi den torraste sommaren på mannaminne och jag minns hur bäcken såg ut då, jag blev uppriktigt orolig och undrade om harrarnas tid i bäcken var förbi. Jag hade som tur var fel för harren klarade detta också.

Nu kan jag inte heller låta bli att oroas över bävrarnas framfart. Flera av de finare strömmarna är nu försvunna, bäverdammar ligger som effektiva vandringshinder och vad händer med gäddbeståndet nu. Oron gnager inom mig då jag tänker på den lilla bäcken. Jag vill ju helst att den skall vara som den en gång var och som jag minns den. Men ingenting varar ju för evigt, tiden sätter sina spår och det gäller givetvis min lilla harrbäck också. Egentligen borde jag ha lärt mig genom åren att inte oroa mig så mycket för trots att jag dömt ut harrbeståndet så har jag haft fel. Harren här vägrar att ge upp sin existens och jag hoppas det fortsätter att vara så i framtiden också.