Känslan efter att ha förlorat sin drömfisk

Min första storharr

Vi går tillbaka i tiden då jag var en liten grabb som just upptäckt tjusningen med fisket. Vi befinner oss mitt i sommaren och jag smyger längst en mindre bäck med långspöet i ena handen och maskburken i den andra. Värmen är tryckande och myggen är som galna. De sjunger i enad kör runt omkring mig men det är sådant man glömmer bort när man hamnar i ett stadium där man bara har en tanke och det är att fånga den fisk man är ute efter.

Efter denna lilla underbara harrbäck har många minnen lagrats och fina harrar fångats.

Harren har vakat flertalet gånger men hur jag än gör så kommer jag inte i läge för att komma åt den. Jag ser också att det är en bättre fisk och det får mitt hjärta att slå ännu snabbare. Efter att ha avverkat ett mindre område med sly kan jag tillslut krypa in mellan snåren och få ut mitt spö.

Hugget kommer blixtsnabbt och jag svarar med ett mothugg. Fisken är tyngre än väntat och det tar någon sekund innan den når ytan, jag bogserar den sedan med en svepande rörelse men lyckas inte få in den i den enda luckan som finns. Istället far fisken in i ett träd där den fastnar i en gren. Retfullt dinglar den fram och tillbaka en kort stund innan kroken tillslut släpper sitt grepp om fiskens mun. Plask! Harren faller med dunder och brak ner i vattnet där den nu får sin frihet åter. Därefter blir allt tyst igen och min spänning och förväntan förbytts sakta men säkert ut mot ilska och vrede.

Denna fisk ligger sedan och gnager i mitt huvud natt efter natt, tankarna går fram och tillbaka. Hur skulle jag gjort istället? Tänk om jag stått på ett annat ställe, eller om jag tagit det lugnare, eller kanske tagit den ännu hårdare så att jag lättare kunnat styra in den i luckan som fanns.

Att tappa en storfisk

Att tappa en fisk kan faktiskt vara riktigt påfrestande, nästan på gränsen till traumatiskt för oss sportfiskare. Hur skall man kunna glömma och gå vidare efter detta? Som tur är vi människor rätt så förlåtande med våra känslor, att tiden läker våra sår stämmer nog för det mesta rätt bra. Men ofta kräver denna process tid och tiden kan vara jobbig emellanåt innan man har bearbetat hela situationen klart.

För mig är det betydande på vilket sätt jag tappar mina storfiskar. Har jag gjort allt jag kunnat så kan jag lättare ta nederlaget, värre är det om man missat en storfisk på grund av ens egen klantighet. Just att veta att hade jag gjort si eller så hade jag fixat att ta fisken eller nästan än värre om man slarvat med utrustningen tillföljd av en förlorad jättefisk.

Vad som jag tror är viktigt är att lära sig av sina misstag och i fortsättningen bli än mer noggrann och proffsig i sina förberedelser. Att just vara väl förberedd inför varje fiskepass är extremt viktigt. Det gäller att se till sin utrustning och veta att den är anpassad till just det fiske man praktiserar för dagen. Alla sportfiskare gör misstag, så är det men en bra och rutinerad fiskare lär sig av dem så att det med tiden blir de färre och färre.

Min andra storharr

Just harren är en fisk som gäckat mig genom hela livet. Trots att jag fiskat efter harr en hel del i rätt många vatten så har det ofta varit stolpe ut. Jag minns en sommar då vi var och fiskade i de underbara Tjirtjam strömmarna. Fisket var bra och alla fick vi fina harrar. Som vanligt radade jag upp ett antal strax under kilot medan alltid någon av mina kompisar tog harrar på över kilot. Så sista dagen på resan får jag på en harr som jag bedömer väga minst ett par hekto över kilot.

Här en bild från Kaitumälven och de legendariska Tjirtamströmmarna.

Pulsen ökar och svårigheten är att det är väldigt strömt där jag står och att jag dagen innan tappat min håv i vattnet. Jag får in harren framför mig flera gånger men strömmen är för stark och varje gång jag böjer mig ner för att ta den så misslyckas jag. Tillslut händer det som inte får hända, flugan lossnar och harren är borta…

Storgäddan som jag ännu inte kommit över

Egentligen har jag fyra gäddor som jag bra gärna skulle ha velat få upp, två av dessa klantade jag bort och de är just dessa som grämer mig mest. Den första var för bra många år sedan, i ungdomens dagar. Fast det var så länge sedan lyser minnet fortfarande klart. Just den gäddan har jag kommit över men däremot inte den gädda jag tappade våren 2010 och det är den jag tänker berätta om nu.

Jag fiskade i ett rätt nytt vatten där jag tidigare inte fått någon riktigt stor men känslan var att det kunde finnas riktigt stora gäddor här. I båten hade jag två färdigtacklade spön, ett Tica Pike 7 fot som jag skulle fiska med spinnflugor och ett 9 fots Tica som jag skulle ha till tyngre beten. Det är lätt att vara efterklok men det första felet var nog att jag valde att ankra båten och det andra var att jag fiskade med en dålig gäddtafs. Minns att jag övervägde att byta ut den mot en likadan som satt på 9 fotaren men ville så gärna komma igång med fisket så jag sket i det. Det visade sig vara ett ödestiget misstag och numera har jag lärt mig en läxa och efter detta har jag aldrig tappat en större fisk på grund av en dålig tafs, knut eller tackel vare sig det handlat om spinnfiske, mete eller andra metoder. Nu till själva händelsen.

Jag kastade ut spinnflugan för första gången någonsin, en Westin monsterfly i blått och det som slog mig direkt var hur fint den rörde sig och att betet borde passa perfekt i just detta vatten. Två kast efter ser jag en virvel i utan, hör ett slurpande ljud och sedan sätter fisken iväg med expressfart. Aldrig har jag sett ett så mäktigt hugg och kraften jag kände därefter var brutal. Gäddan drog i väg och det tog ett tag innan jag fattade vad som hade hänt. Därefter drog jag åt slirbromsen så hårt jag vågade. Fisken for rakt mot en tät vass vilket fick mig att bli orolig. I ett försök att stoppa gäddan så försökte jag få upp ankaret från botten men med facit i hand kanske det inte var så bra. Påfrestningen blev stor då ankaret drog båten åt det ena hållet och fisken åt det motsatta. Plötsligt blir linan slak och fisken är borta. Även draget är borta men tafsen är kvar och jag kan se att den har gått upp.

Det var en sådan spinnfluga som storgäddan föll för. Ett mycket bra bete som jag kommer skriva mer om här på bloggen i den kommande artikelserien “Dagens bete”.

Vet inte vad som var värre, vetskapen om att gäddan kunde ha ett bete i käften som riskerade att bli dess död eller att jag inte fick upp den. Hur som helst så lärde jag mig en läxa av detta vilket var det enda positiva av denna händelse. Det jag ofta tänker när jag tappat fina fiskar är att man bra gärna hade velat se dem innan de släpper. Samtidigt kan det vara svårt att se sin drömfisk gå förlorad alldelens innan man tagit upp den. Att vara så nära men ändå inte.

Vilka minnen bär ni läsare med er kring tappade fiskar och hur kommer ni över dem? Skriv gärna en kommentar och berätta om era personliga minnen runt omkring detta…